Gammalt År

Nu är det bara några timmar kvar. Sedan är det här ödesåret över. Nu kan det bara bli bättre. The båttom is nådd. Så vi tar nya, friska tag och siktar mot framtiden. Den ljusnande och hoppingivande. Jag tror att jag symboliskt ska krossa, klippa sönder eller smula något vid tolvslaget. För det här året vill jag inte ha tillbaka!

Fast…

Så var det ju bröllopet. Det fantastiska, vackra med många skratt och en liten tår i ögonvrån! Och semestern i Hjo som började i kaos men som bjöd svengelska, skratt och allvar. Och utfärder till sjöstränder och kaféer, bara vi två. Och barnen som flög ut och in på sina vingliga vingar. Så  minns jag mina guldstunder med vackra kaffekoppar och doften av ros och syrén mellan regnskurarna i min lilla värld. Och sedan när det blev värre så fanns det långa telefonsamtal med skratt och tårar. Omsorgen och omtanken som slösats på oss. Bullarna, bönerna och middagarna i frysen. Alla möten med människor som klivit in i mitt liv en tid och delat med sig av sig själva. Fikastunder på Lennarts där ett leende räcktes över tillsammans med katalanen. Och alla dessa goda samtal!

Och så har jag kanske lärt mig att det här året också var ett år som gick att leva sig igenom… trots allt.

Brinnande hjärta

Med brinnande hjärta i jultiden. Mitt hjärta brinner för de nära, kära som jag inte sett på så länge. För mina hemvändande barn. Hur ljuvligt är det inte när dörren slits upp, snön virvlar in och den kära, kära rösten ropar sitt: Hallå! Jag är här nu! Finns det ett juligare ljud?

 Det är väl därför så många julsånger handlar om att komma hem, köra hem, längta hem.

Och nu är vi alla hemma. Tillsammans. Inte som vanligt och inte som det brukar. Men vi samlas. Vi spelar Ticket to Ride, sjunger juslånger i egna, helt unika (och totalt vansinniga) improvisationer och vi äter mintchokladkakor. Det gnabbas och skrattas och historierna avlöser varandra. Allvar och glam blandas så som det gör i en familj. För så ska det ju bara vara! 

Mitt hjärta brinner! Livet får vänta några dagar. Nu landar vi här och i nu för en stund. Vilar och hämtar krafter. 

Novermbergrått

Utanför rutan är allt precis så där grått och dystert som det bara kan vara i november. Himlen nästan nuddar vid marken men framkallar inga salighetskänslor för det. Människorna rör sig med böjda nackar och sänkt blick som om de var tvungna att se om fötterna verkligen rör på sig när de lyfter dem. Eller som om all världens bördor vilar på deras axlar. Och det vet ju jag, betraktaren, ingenting om. Mannen som går där med tunga kliv kanske just fått ett hemskt besked och kvinnan med den långa halsduken kanske sett en människa lida. Eller så är det helt enkelt inte en dag som automatiskt framkallar lyfta pannor och spänstiga steg. Men som jag ständigt får höra så finns fötterna kvar där nere och både kroppen och livet får bättre balans om vi lyfter blicken och rätar på oss. I parken kan man fortfarande sparka upp gyllene blad i luften och känna den speciella doften av höst. Och jag har en privat sol som lyser i mitt rum.

Och än så länge är det inte snöblask och snöglopp utan bara lite dystert väder.

Att leva det liv man får

Jag brukar säga att man får leva det liv man får. Och så är det ju. Det går inte att välja. Ett litet barn kan hoppa av leken och skrika att det är orättvist och att hon inte vill vara med längre om leken inte utvecklar sig som hon vill. Ett barn kan springa hem till sin mammas trygga famn och veta att allt blir bra igen. I lekens värld. I verkligheten lever vi de liv vi fått.

Jag såg på Sommarpratarna härom kvällen och Klara Zimmergren berättade om en mening hon läst någonstans och som fått henne att vakna till. Det stod: ”Jag har ansvar att leva mitt liv”. Jag har tuggat på de orden ett par dagar. Jag tänker att varje tid i en människas liv är unik och därför värd att levas. Det kan ju hända att den tid som kommer blir bättre, ljusare, varmare och då skulle man ju kunna vänta med att leva till dess. Men vi vet ju inte. Det gör ju ingen av oss. Jag är ledsen över att behöva säga det, men det kan bli värre. Och vem vågar chansa? Väntar jag på den gyllene tiden så kanske jag förlorar den som i alla fall hade lite kopparglans. Så för mig finns inte något alternativ. Jag ska leva så mycket jag bara kan, här och nu. Jag ska leva de tunga dagarna och de som nästan svävar av lätthet. Och livet får schatteringar i både ljust och mörkt utan att jag kan välja. Men när dysterheten knackar på ska jag plocka fram det levande. Det som jag levt och samlat och håller hårt i min knutna hand. Som minnet av helgens närhet och skratt och normalitet. Och ett vackert inslaget paket från en kär och omtänksam vän. Och jag lever det liv jag fått att leva så gott det går. Också i långsamhetens och stillhetens tid.

Oktober

Nu viskar inte vinden längre med mild ljum stämma

den viner

Det löv som förtroendefullt gungade i juni

virvlar maktlös runt i oktoberskymningens dans

det finns inget rofyllt i dimmans svep

bara otålighet

men solstänkta dagar glimmar skogen

som guld

Skönhetens förfall

Jag mötte en medvandrare häromdagen. En gammal kvinna. Stark. Parant. Oböjlig. Som delade med sig av sina minnen och åsikter till den som ville höra. Hon ställde prästen till svars för religion, religionsutövare och Gud Fader själv. Men så kantrade åsiktsutbytandet och blev ett samtal. Om tro och om åldrande. Om trons makt och nyfikenhet på livet. Och prästen sa att den människa som inte längre tror, hoppas, drömmer dör. Och det förenades deras olika trosinriktningar i.

Döda drömmar är bara sorgliga när de dör av vanvård eller rädsla. Allra värst är det när barns drömmar dör för att vuxna inte tror barnet om att kunna. Kloka barn spar sina högsta drömmar djupt i hjärtat och använder deras kraft till att förändra och till att lyfta. Som författaren Susanna Alakoski sa i nyhetsmorgon häromdagen: Hade jag i min miljö talat om att jag ville bli författare hade alla vuxna slängt sig på rygg och vrålat av skratt.  

En dröm kan vara skön men den är inte konstant. Den knoppas, blommar, åldras och dör. Men även döden kan vara vacker om drömmen förverkligats. Eller om drömmen fick förbli en dröm så länge att den förtorkade därför att den inte längre behövdes. Den hade med sin blotta närvaro en tid skänkt hopp till den människa som hyste den. Och sedan behövdes den inte längre. Och dog.

Men vissa drömmar måste leva för evigt!

I mellantiden

Hembakedoften saknar jag. Och dunket från diskmaskinen stör mig inte på nätterna. Ingen snarkar i mitt öra. Här finns inga kaffestunder med bästa koppen i höstsolen och inga små spontana mysstunder. För jag lever på avstånd, mellan tiden. Det finns ingen livsluft här och ingen musik ringer i mitt öra. Ingen fiolstämma strävar och ingen solostämma övas. Inga fantastiska danssteg och framsteg får jag dela. Ingen kryper intill mig för tröst och fniss. Och inga inköpslistor diskuteras. För jag är mellan tiden och tycks ha fastnat här. Här fläktar inte svala vindar in genom ett öppet fönster eller för den delen ett stängt. Och temperaturen är konstant oberoende av höststormar och frostnätter. Golvet knarrar inte. Och alla dörrar är lika breda. I mellantiden finns ingen riktning. Här finns bara tidsfördriv.

Jag lever i ett vakuum. Inrymd i min egen tidskapsel reser jag mellan tiden. Det finns ingen botten här eftersom ett vakuum är ett intet.

Minuterna går inte eftersom jag halkat och fallit emellan

Stugkoppen

För några år sedan var den nästan ful. Nu är den trendig. 70-talskoppen som förvisats från finrum till köksskåp till sommarstugan och så till den yttersta utposten, lillstugan. Och nu har tiden hunnit ikapp den. Nu blir vi nostalgiska när vi ser den och tänker tillbaka på den tid när en sådan kopp tillhörde vår vardag. För oss andas den kök med vaxduk och hembakade farmor Rut-pepparkakor. För våra barn minner den om evighetslånga somrar då koppen försiktigt stuvades ned i en korg och plockades fram igen på den stugtomt som för dagen var fikatomten. Och just nu skänker den en stund av frihet, av normalitet i en skrumpen tid.

Tillfälligt avbrott

ledningsproblem...

ÅTERKOMMER

Tårar

Kaffetåren den bästa är...

Bröllopsyra

Långsamt vandrade de kyrkgången fram. Tillsammans. Så vackra och unga. Så trosvisst leende. De bar fram sina hjärtan till varandra. Och en stark hand grep om dem. Förenade dem. Välsignade dem. Från kyrkan steg sången segerrusigt.

Och vi kippade efter andan i pur glädje.

Ett äktenskap hade ingåtts. 

Jag blåser på dig.

Som en såpbubbla lyfter du

Sväva mot höjden

Sväva högt!

När du landar må du landa mjukt

Omgärdad av hans kärlek

i

vardagsliv

Som en ängel

Ibland dyker det upp änglar i min närhet. De sprider kärlek omkring sig. Inte så ofta med ord utan oftare med bullar. Eller en nästan ny tv. Och när de går dröjer sig en doft av omsorg kvar i luften som kaprifoldoft en försommarkväll. Mitt i livets taggigheter sveper dessa ängelmänniskor in mig i en varm filt för en stund. Det skyddar mot sticken och det värmer. Vissa dagar är det den varma humorn hos en älskad person som skänker den där värmen. Som får mig att skratta åt eländet och att använda galghumorn som vapen. Och efteråt dröjer sig en känsla av att ha blivit välsignad kvar.  Precis som av en ängel.

Bida

Stilla dig

Se tiden an

Försök inte att förstå

Riv dig inte blodig

Tiden är inte inne

Släpp taget

Singla

Vila

Bida

Och ibland dyker en ängel till och med upp oombedd i en dikt

Skratt

Så ligger vi bredvid varandra och småpratar. Lite mor-och-dotter-prat. Om ingenting. Och om allt. Kvällen är sen och vi är trötta. Gamla minnen dyker upp i samtalet och vi fnissar lite. Ett tokigt infall och allt brister. Vi brister. Ut i gapskratt. Ett sådant där skratt som lämnar oss andfådda med rinnande tårar och ont i magen. Ett sådant skratt vi borde skratta oftare.

Och när herrarna i familjen undrar vad som är så roligt stirrar de bara oförstående på oss när vi försöker förklara. Och det får skrattet att bryta ut igen. Så vi går till varsin våning i vårt gamla hus och somnar med ett leende på läpparna medan herrarna sitter kvar vid tv:n och tittar på OS.

Ett gott skratt förlänger kanske inte livet men gör det så mycket roligare att leva!

Ärrad

En påfrestning som lämnat djupa avtryck

kanske lyfter det sig ännu

till jämvikt 

bara tiden vet

Annars är det bara att hugga i och göra det bästa av eländet

Under eken

Klockan är ett. I vanliga fall hade mer än halva arbetsdagen varit förbi och jag skulle strax inleda dagens sista lektion. Om det varit mitt i terminen. Men nu är det ju faktiskt sommar. Och de flesta lärarna i vårt land har fortfarande ledigt. Så jag låtsas att jag också har sommarlov. För då är det inte så konstigt med långsamhet. Då kan det vara helt normalt att dagen består av lång frukost följt av en kaffetår. Då är det inte ovanligt att läsa en roman mitt på blanka förmiddagen och att ta en tupplur efter lunch. Då är stillheten eftertsträvansvärd och till och med hyllad. Alla stressade svenskar som tänkt sig att semestern skulle bli just så och inte drunkna i måsten, aktiviteter och renoveringar suckar avundsamt. Och tänker att nästa sommar ska jag ta mig tid till att ligga i hängmattan. Så precis som med allt annat i livet är det ovanliga bara ovanligt ställt i relation till något vanligt. Och nu, några veckor till är långsamheten och stillhetens tid, om inte vanlig så i alla fall fullt normal. 

Och under eken får lång tid en annan innebörd 

och långsamheten blir en dygd.

Guldkant

Nu fylls dagarna av sommar. Kaffestunder och sovstund under bar himmel när krafterna tryter. Solglimtar och regnskurar i ett svenskt virrvarr. Och mina ungar flyger inte iväg på några veckor än. Men fågelungarna vinglar omkring i min sargade trädgård. Orädda och livrädda på en gång så som flygfärdiga ungar är. Föräldrarna vakar ängsligt och önskar av allt sitt hjärta att vingarna bär och att de ska slippa göra sig illa. Visst bär vingarna och visst svingar de sig högre och högre med allt färre landningar i det trygga boet.

Jag svingade mig iväg på loppis igår med goda vänner och en kaffekorg. Vi utbytte fikabröd och små och stora tankar. Precis så som det är ibland när man verkligen möts. Och så tittade vi oss igenom ett ridhus-loppis fullproppad med nödvändiga och onödiga ting.

Naturligtvis kom jag hem med en guldkant. För det behöver både jag och livet.

Blomsterminne

Nu är min rabatt ett minne blott. Ersatt av grus och trä. Det är så praktiskt att slippa rensa. Och så tidsbesparande. För den som ser rensningen som en tung plikt och inte som en kontemplation är det så. För mig som inte längre kan är det till att acceptera. Och värre nederlag finns det väl. Och större sorger också för den delen. Men en liten bit har vi sparat. Där blommar några rosor och stockrosor i år. Nästa år blir det glesare och tommare. Men så är livet också ibland. Allt blir inte som man tänkt sig. Allt går inte att förutse och att planera. Så då får man ta det man får. Violer är också fint. Och inte så dyrt. Och vem vet hur livet är då. Jag kanske gräver en ny rabatt. En upphöjd och oregelbunden och mycket större. För vem kan förutspå livets kringelkrokar och vem kan säga hur allt ska bli. Men i år gräver vi igen rabatten. Sparar tid och irritation. Och jag tittar bara på den bit jag har kvar. Och blundar mot det som inte längre finns. 

Blomsterminnen

Kronans nickande i vinden

Smeker sidenfärgat mitt öga

Doftar sommarminnen

Förförd sluter jag ögonen

Njuter

Taggarna har jag glömt

Svensk sommar

Stilla faller regnet från tunga moln.

Sena kvällar sträcker gässen redan lågt över hustaken. De trumpetar med hesa stämmor. Och det känns för tidigt.

Dörrarna i vårt hus är stängda mot fukten. Jackor och paraplyer trängs i hallen. Badkassen hänger packad långt in i en garderob. Och kaffet dricker vi vid köksbordet. Fast vi köpt nya trädgårdsmöbler. Med parasoll. Min trädgård har förvandlats till arbetsplats. Grävskopan har uträttat sitt jobb och lämnat långa ärr i gräsmattan. Men det läker. Med tid, tålamod, sand och många timmars arbete.

Men ute kvittrar gråsparven ihärdigt. Hoppfullt. Hon väntar på solglimt och värme. Och kanske får hon rätt en stund. Vi har i alla fall badat en gång i sommar. Och parasollet kanske duger lika bra som paraply. 

Svårmod

När modet sviker flyttar svårmodet in.

Svårmodet ger sken av mod i det svåra men handlar mer om att ha svårt att behålla modet.

Inte så mycket att ge upp utan mer så att man sorgset uthärdar. Svårmodet måste inte till varje pris bekämpas. Jag anser att man har rätt till svårmodet. Det har all rätt att få finnas. Det behövs. Och det är en del av vårt arv. Tänk alla folkvisor som är stämda i moll.

Det hurtfriska och allt-ordnar-sig-mentaliteten är en flykt undan andras sorg och missmod.

Men låt svårmodet ha sin tid i fred. Så återvänder modet en dag trots allt som är svårt. Det är i alla fall det jag vill tro.

Kväll

Dimmans stråk över hagen

som tusen älvor i virveldans

solnedgångsprakt vid stranden

fyrverkeri i skönhet

nära i tyst förundran

din hand söker värma min

Stjärnglimt i mörkertid

Solnedgång

Igår gick solen ned. Det gör den ju alltid.

Vi satt i var sin solstol vid en liten strand. Med tetermos jordgubbar och smörgåsar med rökt makrill. Solen sjönk sakta i Vättern med Visingsö som bakgrund. Jag grävde ned tårna i sanden. Luktade på sjön. Blundade mot solen, fast inte när jag stod upp för då går det illa. Med tårna i vattnet koncentrerade jag mig på att vara just där. Just då.

Vi satt där och tittade på det vackra och småpratade om vardagligheter som det lätt blir när man varit gifta så länge och delat så mycket. Och det är väl det som är livet.

Så närmade sig solnedgångscrescendot. Vi var inte längre ensamma på stranden. En barnfamilj satt tätt ihop på en bänk. En äldre herre med runt skägg, basker och en bok slog sig ned på en trädstam. Och två unga tjejer med svartfärgat hår satte sig i sanden.

Kamerorna knäppte i kör på jakt efter den ultimata bilden i absolut rätt ögonblick. Och vi betraktade alla ett urgammalt skådespel som om det var vi som upptäckt det. Var och en precis där i livet vi befann oss just då.

Och det var ändå en rätt ordinär solnedgång vid Vätterns strand en kväll i Juli.

Vinden krusar vattenytan

Veckar den

Så solen har miljoner speglar

att doppa sitt nederlag i

Med bravur

50-tals fika

Nu blommar det längs vägar och diken. Det är så otroligt vackert vart man ser här på landet.

Om man följer en slingrig oljegrusväg en dryg mil ifrån vår by når man en annan lite större by. Det finns ingen post där. Eller dagligvaruaffär. Eller bensinmack. Men det finns en bilverkstad, en blomsterhandel med blommor av bra kvalité. 

Och så finns bageriet. Det är ett av våra favoritställen. Varje sommar flyttar Björne ut gamla trädgårdsmöbler och färgglada parasoll i 50-tals trädgården. Vår favoritgrupp har sådana där gungiga stolar i en matt röd färg. Vi åker dit och frossar i wienerbröd, mazariner och småkakor. Kaffet serveras vid bordet. Och när notan kommer får vi varje gång en känsla av att ha gjort en tidsresa bakåt i tiden. Jag gillar detta. Att det fortfarande finns sådana här ställen. Med vänligt personligt bemötande, god kvalité och rimliga priser. 

Så vi njöt en stund i går av gott bröd och kaffe. Serverat i vackra koppar!

Förnim

blommor mot grått

fyller med ro

försilvrar

Ny chans

Jag måste återkomma till min ros. Jag är så glad för den.

Jag önskar mina foton kunde göra den rättvisa. Och att jag kunde skicka med doften.

Med rosor är det så att man ofta på en härdigare grundstam ympar in en ädelros. Min ros planterades som en sådan. Förr blommade den med enstaka, vackert formade rosor under lång tid. Så som vi önskar att rosor ska vara. Men den utsattes för hårda, kalla vintrar och tynade bort. Den borde ha grävts upp och kastats på komposten. Men av någon anledning blev den kvar där. Kanske av förbiseende eller lathet. Eller så var det någon som ville ge den en ny chans. Ibland har de trots allt inte dött fast man trott det. Det har hänt med andra rosor i min trädgård. Men inte den här. Istället tog grundstammen över. Den har nu smala spensliga grenar inte kraftiga välformade som förr. Den är översållad av små enkla vita blommor. Långt ifrån det välformade idealet och inte alls lika länge som förr.

Men den blommar.

Och den doftar ljuvligt! 

Regn

Ibland skiner inte solen.

Jag plockar in väldoften.

Den är för ljuvlig för att ett regn ska stoppa mig.

För idag skiner helt enkelt inte solen.

Och så är det med det.

Öppna dörrar

Dörrarna står öppna i vårt gamla hus. De står öppna så att ungarna och flugorna kan pila in och ut. Ibland blir det för mycket flugor. Och ibland för lite ungar. Då går jag ut i den rufsiga trädgården för där är det aldrig tyst. Där tjirpar svalorna förbi och bina surrar och lärkan drillar högt i skyn. Och tänk! Den ivriga rosen som startade för tidigt håller nu på att slå ut i ett överdåd av enkla, vita blommor trots att jag trodde att den förfrusit av köld och isande vindar. Och så kommer en unge hem för någon timme, innan hon susar vidare mot nya äventyr. Och jag sitter i skuggan under päronträdet och andas in sommardoft och solstänk. Och försöker att låta nu vara nu. 

Midsommardans

En biltur tar oss genom ett vackert landskap där sommarblommorna bjudit upp till dans. Vägrenen är en färgpalett av pasteller och skönt grönt som kontrasterar mot gråa stenar och glittrande vattenblänk. Vi stannar bilen och fotograferar midsommarens primadonna, lupinen. Hon har nog aldrig blommat så överdådigt som den här kalla och regniga våren. Kanske vill hon kompensera för bristen på sol genom att ge oss färgprakt istället.  En dag i en släktstuga hos goda vänner ger också solvärme trots att gräslöken får plockas mellan skurarna och vägen till bilen känns lång under en öppen sky. Och det gläds jag åt idag. När nu regnet öser ned, timme efter timme. Så jag kikar på bilderna från igår och häller upp en skvätt kaffe i en blommig kopp. Och vet att solen kommer åter och att lupinerna blommar vid vägkanten.

Sommarregn

Tårar på fönsterblecket

Trummar ihärdigt

Lämnar glaset glittrande

Akleja

Idag lyser solen äntligen klart. I år är gräset grönare än det brukar vara på vår sandjord. Regnet och kylan är visst bra för gräs och aklejor. Aklejorna sådde jag i rabatten för några år sedan. Fröet tog jag från en planta vid vägkanten på en av mina promenader. Det var ju tur. Nu ligger den vägkanten bortanför min lilla värld men aklejan är här nu och blommar för mig. Den tanken tilltalar mig. Att hitta ett frö och få en trädgård. Man ska inte förakta en ringa början. I ärlighetens namn befinner sig väl även mina aklejor i en ringa början. Men nästa år har de erövrat ännu en bit jord och blommar i en större del av min rabatt. Och varje planta har sin egen variant av blomma i olika lila-blå toner. Inte likriktade och inte i räta rader. Utan så som det faller sig och så som det råkar bli. Som livet.

Buren

Stilla vilar jag

Måste inte klara

Andas

Blundar

Gungar i takt med dina steg

Buren

Blåst

Det rör sig en vind mellan träden. Den ruskar om grenarna och får löven att darra. Aspen får stora skälvan, vad det nu är. Snart faller tunga droppar i min lilla värld. Som inte växer men som är lite fylligare. Sädesärlorna har gjort utemöblerna till sina, nu när ingen sitter där. De har släktkalas och vippar energiskt med svartvita fjädrar. Jag ser på genom fönstret och önskar mig vingar. Drömmer om att få svinga mig högt. Få perspektiv och se nya vidder. Istället lyssnar jag till småprat i köket och väntar på söndagspajen. En söndag i juni. Som glömt bort att bjuda in solen.

Tonlöst

Sommarklockor i grönt skönt

Ringer inte

Lyser bara blått

Låter vinden leka

Vissnar trött

Återkommer

Konstig dag

Skolavslutningsdag utan skolavslutning. Konstigt... Dottern och jag åkte till närmsta lilla stad och fikade istället. Barn är en gåva. Och vuxna barn som kommer hem och fyller upp i långsamhetens tid är en ynnest. Stillheten skingras. Och därmed tankar som egentligen är portförbjudna. Goda relationer är ingen självklarhet. Så jag njuter tacksamt över det jag fått. Den här sommaren också.

Ute lyser solen behagligt varmt idag. Jag vilar lite. Samlar lite ny kraft. Går sedan ut och njuter av försommargrönska och solsken. Nästa skolavslutning sitter jag i kyrkan igen, omgiven av mina pojkar och fäller en tår när de klämmer i med ”Flaggan vajar” som jag alltid har gjort. Utom den här våren i långsamhetens och stillhetens tid.

Kaffe i syrenberså

i långsamheten

Förgyller dagens stillhet

Återseende

Så har vi mötts efter 26 år och vi var oss precis lika. Lite visare. Lite vitare (i håret). Lite rundare. Men så glada över att mötas. Det som vi trodde var ett evigt farväl blev ett återseende efter många, långa år. Vi jämförde våra liv. Mycket har hänt och mycket har vi upplevt. Både gott och svårt. De har flyttat från land till land. De har bott i tre olika världsdelar, varit med om förföljelse och jordbävningar. Vi har flyttat från Östergötland till Småland. Det lilla vackra spädbarnet vi såg sist jobbar nu i Korea som universitetslärare i engelska. Och vacker är hon fortfarande.

Vi fick träffas några timmar och fika (”FIKA is a verb!”) Vi delade minnen och skrattade åt gamla bilder där vi var så unga och så fulla av liv och galenskap.  Deras första upplevelse av snö. Första isfisket här på vår sjö. Vårt vackra östgötska slott som gav oss upplevelser och minnen för livet. Lucia och pepparkaksbak. Lektioner i slottet och myskvällar i annexet. Och åttitalsfrisyrerna! Och glasögonen! Och glädjen över det lilla barnet som föddes i slutet av vårt gemensamma läsår. Hon som fick heta Elg i andranamn eftersom den stolta pappan äntligen fick se en stor, pampig älg innan de reste tillbaka till Bangladesh.

Vi som tog oss till slottet i går kände oss varma och lyckliga när vi åkte därifrån till våra olika liv i olika städer och byar. Vi hade hjälpt en ung kvinna att få en bit av sin identitet genom att de sagogestalter hon växt upp med blev människor av kött och blod och slottet i Sverige blev en verklig byggnad med kalkstensgolv och vackra tak. Framförallt fick vi mötas och känna att avstånd och år inte kan utrota vänskapen. Den vilar bara. Som Törnrosa väcks den upp av en kindkyss och en varm omfamning i ett slott i sagolandet Sverige.

Foto från Correns hemsida av Paola Svensson

En sommarkväll i juni

Jag vandrar sakta runt i trädgården. Stannar vid kaprifolens lena doft och andas. Fåglarna kvittrar ännu. Flaggan hänger slak på flaggstången och ingen vindsång hörs i vår lilla by. Vid syrenhäcken stannar jag till igen. Drar in doften. Njuter och andas långsamt. Jag hinner det i stillhetens och långsamhetens tid. Det är inget som måste hinnas. Inget att stressa iväg till. 

Jag vandrar i min trädgård. Ser hur allt växer och frodas. Gräs så väl som ogräs. En gråsparvsunge vinglar upp från marken och krockar med sin mor i sina desperata försök att sätta sig i säkerhet när jag närmar mig. Som vore jag sorgen. Men den undslapp mig den här gången. Nu sitter den lycklig på en gren i björken och kvittrar övermodigt. Som sig bör. 

Och jag fortsätter till nästa rabatt. Ser hur rododendronens knoppar nästan brustit. Snart kommer den att blomma översållad av lila blommor för att sedan lösas av, av nästa blomprakt i min trädgård. Som sig bör. Som alltid. För livet går vidare även i en trädgård en junikväll utan värme. 

Kastanjeblom

Nu blommar kastanjen i vår lilla by. Vackra pyramidblommor som lyser som ljus på grenarna. Då går mina tankar till en liten pojke som nu hunnit bli ganska stor. Vi jobbade ihop några år. Slet. Mitt i allt så hittade vi varandra, så där som det kan bli när människor verkligen möts.

En vår talade vi om kastanjerna. Jag berättade om hur vackra jag tycker att blommorna är. Vi närgranskade och upptäckte tillsammans. Så gick sommaren och det blev höst. Livet svängde och vi möttes inte längre varje dag.

Så en dag möts vi igen. Han skrapar lite med foten och ler generat. Så sträcker han fram handen och ger mig två blankputsade kastanjer. ”Du kan plantera dem i din trädgård så du får egna träd” säger han, vänder på klacken och springer iväg.

Så varje vår när kastanjerna blommar och varje höst när det ligger blanka kastanjer på backen går mina tankar med ett leende till en liten pojke som värmde mitt hjärta.

Regnvädersdag

Grå himmel utanför fönstret. Jag häller upp mer te i koppen och suckar. Det lovas inte bättre väder framöver heller. Och här sitter jag och har svårt att låtsas att jag har sommarlov. Mina växter hukar i krukorna och basilikan har jag tagit in i hallen. Salladens små groddar vågar sig inte över jordytan. Och jag känner hur jag stelnar. Jag tappar stunsen och kraften i allt det gråa. Jag plockar ut sorgen i förskott och glömmer att inte titta för långt fram. Att leva i nuet.

Alltså tar jag mig i kragen. Jag reser mig igen. Jag tar nya tag och gråter inte över spilld mjölk.

Så jag hyr en film och plockar fram bullkransen en kollega kom med igår. Och tar med glädje emot överraskande kaffegäster i köket. Och läser ett brev fullt av omsorg och förståelse en gång till.

Jag sticker näsan i syrénbuketten jag satt i glasskålen på köksbordet. Drar in doften och njuter. Medan iskallt regn smattrar mot rutan.

Så blev det en ganska bra dag ändå.

Dofternas tid

Nu är det dofternas tid i min trädgård.

Trädgården har inte de bästa förutsättningarna i världen. Klimatet är kargt. Jorden är mager och består mest av sand. Vissa delar av trädgården får ingen sol, andra ingen skugga. Och den får för lite omvårdnad.

Ändå belönar den mig varje år. Jag vandrar genom den. Går ditt min näsa leder mig. Förbi spireans vita blommor. Så oansenliga var för sig men mångfalden hänför. Vidare nosar jag mig fram till äppelträdens ljuva doft. Så hamnar jag vid syrenerna. Jag kan gå länge bland syrener i min trädgård. De ramar in och skapar rum. Jag sitter i skuggan av en syren och andas. Fyller hjärtat av doften. Sparar den till sedan. Till höstrusk och vintermorgnar. Njuter av lyxen av blommor i vitt, ljuslila och stark purpur.

Sedan, runt midsommar placerar vi våra stolar vid chersminbuskarna i en annan del av trädgården. Vi dricker kaffe där. Sover middag. Drar in väldoften.

Så kommer rosornas tid. Och floxens. Floxen doftar inte bara gott. Den doftar barndom. Norska somrar vid havet. Solvarma promenader ner till handelsboden med en svettig peng med hål i, hårt innesluten i min hand, för att köpa is. Precis så som vresrosor doftar skolgård och klipulver och kurragömmalekar på gatan.

Orensade rabatter och allt som inte finns där spelar plötsligt ingen roll. Dofterna har jag ändå. Och jag känner mig rik.

Rensa

Bort med ogräset!

Skapa livsrum åt det ädla.

Vattna och värna det som är värt att bevaras.

Låt det slingra sig mot höjden.

Men bort det som tär och förstör.

Låt det inte slå rot för då är du förlorad.

Du kvävs och förtvinar.

Ge näring

Ge ljus och luft

Ge en nypa kärlek

Vänta

Då ska du också slå ut i blom!

Fånga

En dag är för lång

Ett ögonblick för stort

Samla förnimmelsen av sekunden

Då äppelblommans doft förför

Då fjärilen landar vid din sida

Då svalan tjirpar förbi

Där får du ro

Änglamoln

Det har landat  ett moln av änglar i vår trädgård. De har slagit sig ned i äppelträden och sprider en mild doft av hopp. Deras mångfald lovar mig en rik höst. Då ska jag baka äppelpaj och göra mos. Nu njuter jag bara av det vackra. Drar in doften och låter mig berusas. Kanske slår de sina vingar mjukt omkring mig. Kanske hindrar de fallet och låter mig singla tillsammans med dem i vinden. Kanske bevarar de mig från allt ont. Om inte så är det i alla fall bedövande vackert!

Solar i duggregn

Idag har jag suttit ute en stund och lyssnat till min by. Vindsången har ljudit med spelande rör och klingade flaggstänger. En traktor strävade uppför backen och en bil susade ned. Den var vit och därmed antagligen från hemtjänsten. Fåglarna kvittrade infernaliskt i den varma fuktiga luften. En ko råmade borta i hagen. Lugnet spred sig i kroppen och gav mig lite ro.

Magnoliorna blommar nu i vår närmsta lilla stad. Här har inte bladen riktigt spruckit ut på äppelträden ännu. Och där står redan hela våren i blom. Vi åker dit och njuter av deras vår, lite i smyg. Så vi satte oss i duggregnet i en park och njöt av dofter och färger. Magnolia. Ljuvt doftande Stjärnmagnolia. Ranukel som solar i stora urnor. Nya intryck. Andra intryck.  Vissa dagar är det nog.

Solar i duggregn