Guldkant

Ni vet

känslan av att komma in från ruskvädret

och dricka en kopp kaffe

Det värmer

Kantring 1

Ni vet, livet pågår hela tiden.
Det är lätt att tänka att nu är det så här. Det är det här det här vi har att förhålla oss till. Nu är förutsättningarna givna. Det är bara att jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag.

Men så kantrar livet igen.

Och då är det bara att jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag

Kantring 2

Ni vet, livet pågår hela tiden.
Det är lätt att tänka att nu är det så här. Det är det här vi har att förhålla oss till. Nu är förutsättningarna givna. Det är bara att jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag.

Men så kantrar livet igen.

Och så orkar vi inte jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag. För allt går inte över och allt blir inte bättre. Och alla sagor får inte ett lyckligt slut. Det är så livet är.

Så sveper förtvivlans vind genom våra liv. Ibland som en stilla viskning och ibland som en vild orkan.
Låt det ske. Släppt taget en stund och låt er föras med. Det är inte farligt. För alla vindar mojnar.

Men på något vis blir till sist även det oundvikliga vardag. Och i vardagen ryms även glädjen. Trots allt. Och i de stunderna hjälper det att

zooma in, fokusera och beskära

Ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg

Kantring 3

Ni vet, livet pågår hela tiden.

Det är lätt att tänka att nu är det så här. Det är det här vi har att förhålla oss till. Nu är förutsättningarna givna. Det är bara att jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag.

Men så kantrar livet igen.

Och så orkar vi inte jobba på, spotta i nävarna och ta nya tag. För allt går inte över och allt blir inte bättre. Och alla sagor får inte ett lyckligt slut. Det är så livet är.

Så sveper förtvivlans vind genom våra liv. Ibland som en stilla viskning och ibland som en vild orkan.
Låt det ske. Släppt taget en stund och låt er föras med. Det är inte farligt. För alla vindar mojnar.

Men på något vis blir till sist även det oundvikliga vardag. Och i vardagen ryms även glädjen. Trots allt. Och i de stunderna hjälper det att

zooma in, fokusera och beskära

Ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg

Det här går bra

Nere vid ån är fågelsången enastående. Det prasslar i alarnas blad när vinden sveper till. Långt borta hör jag hur det arbetas på bron som ska göra min promenad längre och vackrare. Här i den vandrande skuggan under alen är värmen bara skön. Vinden får håret att fladdra men den kyler inte. Fågelsången smeker mina öron. Glittret i den bruna långsamma ån sparar jag till dystrare dagar.

Det här går bra

Zooma in, fokusera och beskär

Det är så lätt och att överväldigas. Det är bekymmer som får tankarna att gå på repeat i våra stackars trötta hjärnor eller ensamheten som hotar att göra oss osynliga. Det är all ondska vi ser i världen och vår egen otillräcklighet. Det är övermäktiga krav och tidsbrist. Eller oceaner av tid.

Naturligtvis ska allt det här bearbetas och åtgärdas på ett eller annat vis men ibland måste vi låta det lilla vara nog. För att orka. För att låta själen vila. För att läka. Och för att hämta kraft till förändring. Och naturligtvis har det tänkts och formulerats mängder av goda råd och visdomsord om det här i Bibeln och i andra böcker och skrifter av människor långt klokare än jag. Men ibland behövs det något hemsnickrat och egenformulerat. När det får landa så blir livet ljusare och vackrare. Och värt en förändring.

Det jag själv upprepar om och om igen är raderna;


Zooma in
Fokusera
Och beskär

Ändå

Nu silas ljuset genom gyllene blad. För nu har aspen slagit ut. Den skira grönskan påminner om höstens färger. Och den gråa dagen kan inifrån lätt förväxlas med en kulen höstdag. Men där ute doftar det av olvon, hägg och nyklippt gräs. Och fåglarna sjunger mig lycklig.
Så det är ingen tvekan. Det är vår!

Ändå

Knotigt

Vridet

Grått och torrt

Översållat av ett skum av rosa siden

Innovation

Det gäller att inte ge sig. Att ständigt söka nya vägar. Att om om och om igen pröva och förkasta. Och så plötsligt finns lösningen där. Så enkel och så genial. Det gäller att omge sig med problemlösare.

Krock

Ibland blir man överraskad. Mina förutfattade meningar om grannstaden fick sig en knäck häromdagen. Och det var ju trevligt. Då talar vi ändå om staden med den fulaste rondellkonsten i landet. Det vi hittade var ett mysigt ställe att fika på. I ett gammalt hus med snickarglädje och med en fantastisk ramp fanns ett 85 år gammalt konditori. Och det hade vi missat alla de där halva-vägen-var gångerna som vi träffats för att prata och fika. Så vi njöt av miljön och goda bakverk. Och jag fotograferade möbler och inredning, men plötsligt såg jag vad det var jag fotograferade. Lampan såg ut att vara från trettiotalet eller kanske fyrtiotalet. Och den var prydd med örnar.

Då blev det plötsligt en krock mellan det mysiga och det onda. 

För tidigt

Det är för tidigt. Jag vet att det är för tidigt men jag kunde ändå inte låta bli. De låg där så stora, alldeles för glänsande och röda. Och jag köpte dem. Och precis som jag visste så smakade de nästan ingenting. Men känslan! Men känslan av att få sätta tänderna i en jordgubbe  i april var ganska fantastisk. Det var inte så klimatsmart och säkert inte ekologisk men jag lovar att nästa gång jag äter en jordgubbe ska det vara en solmogen, solvarm från min balkong.

stick näsan  över filtkanten
låt morgonkylan nypas
det blir en ny dag
det ska bli det
Än är det för tidigt

Det spirar

Det gror och det spirar. Våren är här. För att manifestera det köpte jag penséer häromdagen. Och längst in i det gamla glasväxthuset döljer sig ett litet café med bara två bord. Där bland blommor och blad mötte jag två danskfödda kvinnor som av olika anledningar invandrat till våra trakter. Snart var samtalet igång. Och se där! I en gammal skolbyggnad möts nyanlända och svenska kvinnor två gånger i veckan  för ett hantverksutbyte. 

God tanke. Gott exempel.

Idag vid kyrkkaffet hamnade jag vid samma bord som några familjer som öppnat sina hem för ensamkommande flyktingpojkar.

God tanke.Gott exempel.

Det spirar och gror.

9 April

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

Tyska pansarvagnar rullade på gatorna i Danmark och Norge.

Några år senare blev min mamma en internflykting. Mormor och morfar fick en timme på sig att packa och infinna sig i hamnen. De fick lämna allt.

Det var den brända jordens taktik. Efteråt var stora delar av Nordnorge skövlat, bränt och öde. 

Min mamma var ett litet flyktingbarn. 

På en båt.

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

  

(Det var ju också ett datum att välja gifta sig på)

Paragdimskifte

Våra gränser flyttas sakta 

nästan omärkligt

Tills vi accepterar

det oacceptabla

Historieböckerna vet

Längs ån

Längs med ån var det vindstilla idag. Jag åkte ut ensam en stund och bara satt där vid ån och andades. Precis när tankarna var på väg in på vanliga, plågsamma banor simmade en utter över till andra sidan ån och klättrade elegant upp på en gren och försvann. En naturupplevelse långt ifrån spektakulära bergsklättringar och alpåkningar. Men ändå. Jag fick uppleva naturen, stillasittande. I all enkelhet. Ett litet plaskande, en simtur och sedan borta. Just nu.

Just nu. Inte på det hurtfriska coach-sättet som man har råd med när livet flyter på. Att njuta av det man ändå har samtidigt som man sörjer det man mist eller kanske aldrig kommer att få kräver något annat av oss. Det kräver beslutsamhet. Och selektivt seende. Och tålamod. Och självförlåtelse. Det är inget att sträva efter att uppnå. Det är bara livsnödvändigt.

Så tar jag en tur och fångar min bit av världen. Fokuserar och beskär. 

.  

Sköldar

På mitt köksbord ligger en broderad duk som jag köpt på loppis. De broderade blommorna påminner om sköldar. Och just idag berörde det mig. Tillsammans med bibelappens ord. Sköldar. På gott och på ont.

För ibland har vi inget annat val än att sätta upp en sköld. Som skydd. Skydd mot det som skadar oss. Eller hotar att skada oss. Då kan en sköld vara av godo.

Men en del människor hukar bakom sköldar för att de är fega. Och det är en helt annan sak. De gömmer sig för att inte sanningen ska komma fram. För att skydda bilden av sig själva. Då är skölden av ondo.

Så finns de rädda. De som tar skydd bakom skölden för att de inte vågar annat. De sårade som inte vågar släppa någon nära. Vi andra måste varsamt förmå dem att sänka sköldarna. Att våga igen.

I Europa använder vi just nu sköldar mot människor i nöd. Vi gör det genom att stänga av känslorna som nyss svallade upprört. Vi gör det genom att stillatigande gå med på de nya lagar som regeringen vill rösta fram. I vårt land. Vi använder sköldar rent faktiskt vid gränsövergångar där inte taggtrådsstängslen hunnit byggas. Sköldar som ska vara till för att skydda mot attacker – inte för att hindra flyktingar att fly.

Men mot det onda. Mot likgiltighet och själviskhet. Mot fördomar. Mot rasism och ingroddhet. Mot det är skölden ett måste.

 ”Ge akt på vår sköld, o, Gud…” ps 84:10

Hopp

Det finns något hoppfullt i det där frasande, krispiga ljudet hos en bukett tulpaner. Dofter som inte är påträngande men som tillför en fräschör som fyller hela rummet. Ibland behövs det inte mer för att ljuset och våren ska anas. Mina är köpta på torget. Där i kön fick jag ett vänligt leende jag inte hade förväntat mig, av en man som borde heta Ove. Och sådant ger hopp.

Vårt språkcafé på biblioteket inleds varje vecka med att två äldre herrar måste fösas bort från ett av våra reserverade bord. De sitter där och ”utför sina medborgerliga rättigheter”. Vi har nu inte riktigt samma syn på saken. Men ibland biter inte de bästa argument och de sannaste sanningar. Då får glad och vänlig dumhet bli vapnet. Det har lyckats varje gång. Vi har fått vårt bord.

Och i torsdags fick jag alltså ett leende. 

Se till mig som liten är

När livet vänds på ända och det man trott på, själva grunden börjar skaka. När allt man arbetat för, studerat till, kämpat för inte längre är någonting värt. Vart vänder man sig då? När alla böner man ber studsar tillbaka. När alla dörrar man försöker gå in igenom slås igen. När alla stigar man trampar faller sönder och upplöses i intet. Vart vänder man sig då? När den Gud man trott på ända sedan barndomen och alltid förlitat sig på verkar ha tagit skydd bakom ridåer av mörka moln och blixtar och dunder. Vad gör man? När det helt enkelt inte finns någon lösning. Ingen nåd. När livet man fått är ett liv man inte vill ha. Finns det då någon lindring i tron? Kan man fortsätta tro?

Det enkla svaret är att det inte går. Det svåra svaret är att man på något förunderligt vis kan det. Man klamrar sig fast vid ett hopp och en tro lika gammal som jorden själv. Att någonstans mitt i allt det här eländet finns Han ändå här. Kanske är Han den som håller mig uppe. Fast jag inte ser det och förstår det. Kanske är det Han som faktiskt håller mig i sin hand. Fast jag känner det som om jag är lämnad helt åt mig själv. Det är kanske den tron som ändå bär. Att Han bär. Att Han ser till mig när jag är som minst. Och som svagast. Och som mest utan tro och hopp. Att det faktiskt är då som Han lyfter och omsluter mig med en kupad hand. Fast mina böner förblir obesvarade. Fast dörrarna förblir stängda. Så är Han där.

Se till mig som liten är
För mindre blir jag inte

Det lilla goda i det stora onda

Jag har ätit ett äpple.Det måste ha varit någon särskilt, särskild sort för när jag bet i det var det alldeles lagom friskt och krispigt. Det smakade sol och varma höstdagar. Jag åt långsamt och njöt. En god stund, helt enkelt.

Samtidigt stänger EU gränserna. Människor på flykt tvingas tillbaka till ett land som nyss inte ansågs säkert ens för dess egna innevånare. Och som fortfarande inte är det om man är journalist eller akademiker. Andra sitter fast mellan stängda gränser. Människor drunknar i desperat flykt för sina liv. Barn drunknar. Sprängs.

IS. Boko Haram. Al Qaida...  

Men jag äter mitt äpple. Förundras över smaker och strukturer och det lilla under det är. Skriver, lite bävande, det jag tror är sant: Vi måste njuta små goda stunder mitt i det stora onda.

Nytt kapitel

Ett nytt kapitel

Definitivt

Då så

Då vänder vi blad