Ärrad

En påfrestning som lämnat djupa avtryck

kanske lyfter det sig ännu

till jämvikt 

bara tiden vet

Annars är det bara att hugga i och göra det bästa av eländet

Under eken

Klockan är ett. I vanliga fall hade mer än halva arbetsdagen varit förbi och jag skulle strax inleda dagens sista lektion. Om det varit mitt i terminen. Men nu är det ju faktiskt sommar. Och de flesta lärarna i vårt land har fortfarande ledigt. Så jag låtsas att jag också har sommarlov. För då är det inte så konstigt med långsamhet. Då kan det vara helt normalt att dagen består av lång frukost följt av en kaffetår. Då är det inte ovanligt att läsa en roman mitt på blanka förmiddagen och att ta en tupplur efter lunch. Då är stillheten eftertsträvansvärd och till och med hyllad. Alla stressade svenskar som tänkt sig att semestern skulle bli just så och inte drunkna i måsten, aktiviteter och renoveringar suckar avundsamt. Och tänker att nästa sommar ska jag ta mig tid till att ligga i hängmattan. Så precis som med allt annat i livet är det ovanliga bara ovanligt ställt i relation till något vanligt. Och nu, några veckor till är långsamheten och stillhetens tid, om inte vanlig så i alla fall fullt normal. 

Och under eken får lång tid en annan innebörd 

och långsamheten blir en dygd.

Guldkant

Nu fylls dagarna av sommar. Kaffestunder och sovstund under bar himmel när krafterna tryter. Solglimtar och regnskurar i ett svenskt virrvarr. Och mina ungar flyger inte iväg på några veckor än. Men fågelungarna vinglar omkring i min sargade trädgård. Orädda och livrädda på en gång så som flygfärdiga ungar är. Föräldrarna vakar ängsligt och önskar av allt sitt hjärta att vingarna bär och att de ska slippa göra sig illa. Visst bär vingarna och visst svingar de sig högre och högre med allt färre landningar i det trygga boet.

Jag svingade mig iväg på loppis igår med goda vänner och en kaffekorg. Vi utbytte fikabröd och små och stora tankar. Precis så som det är ibland när man verkligen möts. Och så tittade vi oss igenom ett ridhus-loppis fullproppad med nödvändiga och onödiga ting.

Naturligtvis kom jag hem med en guldkant. För det behöver både jag och livet.

Blomsterminne

Nu är min rabatt ett minne blott. Ersatt av grus och trä. Det är så praktiskt att slippa rensa. Och så tidsbesparande. För den som ser rensningen som en tung plikt och inte som en kontemplation är det så. För mig som inte längre kan är det till att acceptera. Och värre nederlag finns det väl. Och större sorger också för den delen. Men en liten bit har vi sparat. Där blommar några rosor och stockrosor i år. Nästa år blir det glesare och tommare. Men så är livet också ibland. Allt blir inte som man tänkt sig. Allt går inte att förutse och att planera. Så då får man ta det man får. Violer är också fint. Och inte så dyrt. Och vem vet hur livet är då. Jag kanske gräver en ny rabatt. En upphöjd och oregelbunden och mycket större. För vem kan förutspå livets kringelkrokar och vem kan säga hur allt ska bli. Men i år gräver vi igen rabatten. Sparar tid och irritation. Och jag tittar bara på den bit jag har kvar. Och blundar mot det som inte längre finns. 

Blomsterminnen

Kronans nickande i vinden

Smeker sidenfärgat mitt öga

Doftar sommarminnen

Förförd sluter jag ögonen

Njuter

Taggarna har jag glömt

Svensk sommar

Stilla faller regnet från tunga moln.

Sena kvällar sträcker gässen redan lågt över hustaken. De trumpetar med hesa stämmor. Och det känns för tidigt.

Dörrarna i vårt hus är stängda mot fukten. Jackor och paraplyer trängs i hallen. Badkassen hänger packad långt in i en garderob. Och kaffet dricker vi vid köksbordet. Fast vi köpt nya trädgårdsmöbler. Med parasoll. Min trädgård har förvandlats till arbetsplats. Grävskopan har uträttat sitt jobb och lämnat långa ärr i gräsmattan. Men det läker. Med tid, tålamod, sand och många timmars arbete.

Men ute kvittrar gråsparven ihärdigt. Hoppfullt. Hon väntar på solglimt och värme. Och kanske får hon rätt en stund. Vi har i alla fall badat en gång i sommar. Och parasollet kanske duger lika bra som paraply. 

Svårmod

När modet sviker flyttar svårmodet in.

Svårmodet ger sken av mod i det svåra men handlar mer om att ha svårt att behålla modet.

Inte så mycket att ge upp utan mer så att man sorgset uthärdar. Svårmodet måste inte till varje pris bekämpas. Jag anser att man har rätt till svårmodet. Det har all rätt att få finnas. Det behövs. Och det är en del av vårt arv. Tänk alla folkvisor som är stämda i moll.

Det hurtfriska och allt-ordnar-sig-mentaliteten är en flykt undan andras sorg och missmod.

Men låt svårmodet ha sin tid i fred. Så återvänder modet en dag trots allt som är svårt. Det är i alla fall det jag vill tro.

Kväll

Dimmans stråk över hagen

som tusen älvor i virveldans

solnedgångsprakt vid stranden

fyrverkeri i skönhet

nära i tyst förundran

din hand söker värma min

Stjärnglimt i mörkertid

Solnedgång

Igår gick solen ned. Det gör den ju alltid.

Vi satt i var sin solstol vid en liten strand. Med tetermos jordgubbar och smörgåsar med rökt makrill. Solen sjönk sakta i Vättern med Visingsö som bakgrund. Jag grävde ned tårna i sanden. Luktade på sjön. Blundade mot solen, fast inte när jag stod upp för då går det illa. Med tårna i vattnet koncentrerade jag mig på att vara just där. Just då.

Vi satt där och tittade på det vackra och småpratade om vardagligheter som det lätt blir när man varit gifta så länge och delat så mycket. Och det är väl det som är livet.

Så närmade sig solnedgångscrescendot. Vi var inte längre ensamma på stranden. En barnfamilj satt tätt ihop på en bänk. En äldre herre med runt skägg, basker och en bok slog sig ned på en trädstam. Och två unga tjejer med svartfärgat hår satte sig i sanden.

Kamerorna knäppte i kör på jakt efter den ultimata bilden i absolut rätt ögonblick. Och vi betraktade alla ett urgammalt skådespel som om det var vi som upptäckt det. Var och en precis där i livet vi befann oss just då.

Och det var ändå en rätt ordinär solnedgång vid Vätterns strand en kväll i Juli.

Vinden krusar vattenytan

Veckar den

Så solen har miljoner speglar

att doppa sitt nederlag i

Med bravur

50-tals fika

Nu blommar det längs vägar och diken. Det är så otroligt vackert vart man ser här på landet.

Om man följer en slingrig oljegrusväg en dryg mil ifrån vår by når man en annan lite större by. Det finns ingen post där. Eller dagligvaruaffär. Eller bensinmack. Men det finns en bilverkstad, en blomsterhandel med blommor av bra kvalité. 

Och så finns bageriet. Det är ett av våra favoritställen. Varje sommar flyttar Björne ut gamla trädgårdsmöbler och färgglada parasoll i 50-tals trädgården. Vår favoritgrupp har sådana där gungiga stolar i en matt röd färg. Vi åker dit och frossar i wienerbröd, mazariner och småkakor. Kaffet serveras vid bordet. Och när notan kommer får vi varje gång en känsla av att ha gjort en tidsresa bakåt i tiden. Jag gillar detta. Att det fortfarande finns sådana här ställen. Med vänligt personligt bemötande, god kvalité och rimliga priser. 

Så vi njöt en stund i går av gott bröd och kaffe. Serverat i vackra koppar!

Förnim

blommor mot grått

fyller med ro

försilvrar

Ny chans

Jag måste återkomma till min ros. Jag är så glad för den.

Jag önskar mina foton kunde göra den rättvisa. Och att jag kunde skicka med doften.

Med rosor är det så att man ofta på en härdigare grundstam ympar in en ädelros. Min ros planterades som en sådan. Förr blommade den med enstaka, vackert formade rosor under lång tid. Så som vi önskar att rosor ska vara. Men den utsattes för hårda, kalla vintrar och tynade bort. Den borde ha grävts upp och kastats på komposten. Men av någon anledning blev den kvar där. Kanske av förbiseende eller lathet. Eller så var det någon som ville ge den en ny chans. Ibland har de trots allt inte dött fast man trott det. Det har hänt med andra rosor i min trädgård. Men inte den här. Istället tog grundstammen över. Den har nu smala spensliga grenar inte kraftiga välformade som förr. Den är översållad av små enkla vita blommor. Långt ifrån det välformade idealet och inte alls lika länge som förr.

Men den blommar.

Och den doftar ljuvligt! 

Regn

Ibland skiner inte solen.

Jag plockar in väldoften.

Den är för ljuvlig för att ett regn ska stoppa mig.

För idag skiner helt enkelt inte solen.

Och så är det med det.