Hopp

Det finns något hoppfullt i det där frasande, krispiga ljudet hos en bukett tulpaner. Dofter som inte är påträngande men som tillför en fräschör som fyller hela rummet. Ibland behövs det inte mer för att ljuset och våren ska anas. Mina är köpta på torget. Där i kön fick jag ett vänligt leende jag inte hade förväntat mig, av en man som borde heta Ove. Och sådant ger hopp.

Vårt språkcafé på biblioteket inleds varje vecka med att två äldre herrar måste fösas bort från ett av våra reserverade bord. De sitter där och ”utför sina medborgerliga rättigheter”. Vi har nu inte riktigt samma syn på saken. Men ibland biter inte de bästa argument och de sannaste sanningar. Då får glad och vänlig dumhet bli vapnet. Det har lyckats varje gång. Vi har fått vårt bord.

Och i torsdags fick jag alltså ett leende. 

Se till mig som liten är

När livet vänds på ända och det man trott på, själva grunden börjar skaka. När allt man arbetat för, studerat till, kämpat för inte längre är någonting värt. Vart vänder man sig då? När alla böner man ber studsar tillbaka. När alla dörrar man försöker gå in igenom slås igen. När alla stigar man trampar faller sönder och upplöses i intet. Vart vänder man sig då? När den Gud man trott på ända sedan barndomen och alltid förlitat sig på verkar ha tagit skydd bakom ridåer av mörka moln och blixtar och dunder. Vad gör man? När det helt enkelt inte finns någon lösning. Ingen nåd. När livet man fått är ett liv man inte vill ha. Finns det då någon lindring i tron? Kan man fortsätta tro?

Det enkla svaret är att det inte går. Det svåra svaret är att man på något förunderligt vis kan det. Man klamrar sig fast vid ett hopp och en tro lika gammal som jorden själv. Att någonstans mitt i allt det här eländet finns Han ändå här. Kanske är Han den som håller mig uppe. Fast jag inte ser det och förstår det. Kanske är det Han som faktiskt håller mig i sin hand. Fast jag känner det som om jag är lämnad helt åt mig själv. Det är kanske den tron som ändå bär. Att Han bär. Att Han ser till mig när jag är som minst. Och som svagast. Och som mest utan tro och hopp. Att det faktiskt är då som Han lyfter och omsluter mig med en kupad hand. Fast mina böner förblir obesvarade. Fast dörrarna förblir stängda. Så är Han där.

Se till mig som liten är
För mindre blir jag inte

Det lilla goda i det stora onda

Jag har ätit ett äpple.Det måste ha varit någon särskilt, särskild sort för när jag bet i det var det alldeles lagom friskt och krispigt. Det smakade sol och varma höstdagar. Jag åt långsamt och njöt. En god stund, helt enkelt.

Samtidigt stänger EU gränserna. Människor på flykt tvingas tillbaka till ett land som nyss inte ansågs säkert ens för dess egna innevånare. Och som fortfarande inte är det om man är journalist eller akademiker. Andra sitter fast mellan stängda gränser. Människor drunknar i desperat flykt för sina liv. Barn drunknar. Sprängs.

IS. Boko Haram. Al Qaida...  

Men jag äter mitt äpple. Förundras över smaker och strukturer och det lilla under det är. Skriver, lite bävande, det jag tror är sant: Vi måste njuta små goda stunder mitt i det stora onda.