Att leva det liv man får

Jag brukar säga att man får leva det liv man får. Och så är det ju. Det går inte att välja. Ett litet barn kan hoppa av leken och skrika att det är orättvist och att hon inte vill vara med längre om leken inte utvecklar sig som hon vill. Ett barn kan springa hem till sin mammas trygga famn och veta att allt blir bra igen. I lekens värld. I verkligheten lever vi de liv vi fått.

Jag såg på Sommarpratarna härom kvällen och Klara Zimmergren berättade om en mening hon läst någonstans och som fått henne att vakna till. Det stod: ”Jag har ansvar att leva mitt liv”. Jag har tuggat på de orden ett par dagar. Jag tänker att varje tid i en människas liv är unik och därför värd att levas. Det kan ju hända att den tid som kommer blir bättre, ljusare, varmare och då skulle man ju kunna vänta med att leva till dess. Men vi vet ju inte. Det gör ju ingen av oss. Jag är ledsen över att behöva säga det, men det kan bli värre. Och vem vågar chansa? Väntar jag på den gyllene tiden så kanske jag förlorar den som i alla fall hade lite kopparglans. Så för mig finns inte något alternativ. Jag ska leva så mycket jag bara kan, här och nu. Jag ska leva de tunga dagarna och de som nästan svävar av lätthet. Och livet får schatteringar i både ljust och mörkt utan att jag kan välja. Men när dysterheten knackar på ska jag plocka fram det levande. Det som jag levt och samlat och håller hårt i min knutna hand. Som minnet av helgens närhet och skratt och normalitet. Och ett vackert inslaget paket från en kär och omtänksam vän. Och jag lever det liv jag fått att leva så gott det går. Också i långsamhetens och stillhetens tid.

Oktober

Nu viskar inte vinden längre med mild ljum stämma

den viner

Det löv som förtroendefullt gungade i juni

virvlar maktlös runt i oktoberskymningens dans

det finns inget rofyllt i dimmans svep

bara otålighet

men solstänkta dagar glimmar skogen

som guld

Skönhetens förfall

Jag mötte en medvandrare häromdagen. En gammal kvinna. Stark. Parant. Oböjlig. Som delade med sig av sina minnen och åsikter till den som ville höra. Hon ställde prästen till svars för religion, religionsutövare och Gud Fader själv. Men så kantrade åsiktsutbytandet och blev ett samtal. Om tro och om åldrande. Om trons makt och nyfikenhet på livet. Och prästen sa att den människa som inte längre tror, hoppas, drömmer dör. Och det förenades deras olika trosinriktningar i.

Döda drömmar är bara sorgliga när de dör av vanvård eller rädsla. Allra värst är det när barns drömmar dör för att vuxna inte tror barnet om att kunna. Kloka barn spar sina högsta drömmar djupt i hjärtat och använder deras kraft till att förändra och till att lyfta. Som författaren Susanna Alakoski sa i nyhetsmorgon häromdagen: Hade jag i min miljö talat om att jag ville bli författare hade alla vuxna slängt sig på rygg och vrålat av skratt.  

En dröm kan vara skön men den är inte konstant. Den knoppas, blommar, åldras och dör. Men även döden kan vara vacker om drömmen förverkligats. Eller om drömmen fick förbli en dröm så länge att den förtorkade därför att den inte längre behövdes. Den hade med sin blotta närvaro en tid skänkt hopp till den människa som hyste den. Och sedan behövdes den inte längre. Och dog.

Men vissa drömmar måste leva för evigt!

I mellantiden

Hembakedoften saknar jag. Och dunket från diskmaskinen stör mig inte på nätterna. Ingen snarkar i mitt öra. Här finns inga kaffestunder med bästa koppen i höstsolen och inga små spontana mysstunder. För jag lever på avstånd, mellan tiden. Det finns ingen livsluft här och ingen musik ringer i mitt öra. Ingen fiolstämma strävar och ingen solostämma övas. Inga fantastiska danssteg och framsteg får jag dela. Ingen kryper intill mig för tröst och fniss. Och inga inköpslistor diskuteras. För jag är mellan tiden och tycks ha fastnat här. Här fläktar inte svala vindar in genom ett öppet fönster eller för den delen ett stängt. Och temperaturen är konstant oberoende av höststormar och frostnätter. Golvet knarrar inte. Och alla dörrar är lika breda. I mellantiden finns ingen riktning. Här finns bara tidsfördriv.

Jag lever i ett vakuum. Inrymd i min egen tidskapsel reser jag mellan tiden. Det finns ingen botten här eftersom ett vakuum är ett intet.

Minuterna går inte eftersom jag halkat och fallit emellan

Stugkoppen

För några år sedan var den nästan ful. Nu är den trendig. 70-talskoppen som förvisats från finrum till köksskåp till sommarstugan och så till den yttersta utposten, lillstugan. Och nu har tiden hunnit ikapp den. Nu blir vi nostalgiska när vi ser den och tänker tillbaka på den tid när en sådan kopp tillhörde vår vardag. För oss andas den kök med vaxduk och hembakade farmor Rut-pepparkakor. För våra barn minner den om evighetslånga somrar då koppen försiktigt stuvades ned i en korg och plockades fram igen på den stugtomt som för dagen var fikatomten. Och just nu skänker den en stund av frihet, av normalitet i en skrumpen tid.