Jag mötte en medvandrare häromdagen. En gammal kvinna.
Stark. Parant. Oböjlig. Som delade med sig av sina minnen och åsikter till den
som ville höra. Hon ställde prästen till svars för religion, religionsutövare
och Gud Fader själv. Men så kantrade åsiktsutbytandet och blev ett samtal. Om
tro och om åldrande. Om trons makt och nyfikenhet på livet. Och prästen sa att den
människa som inte längre tror, hoppas, drömmer dör. Och det förenades deras
olika trosinriktningar i.
Döda drömmar är bara sorgliga när de dör av vanvård eller
rädsla. Allra värst är det när barns drömmar dör för att vuxna inte tror barnet
om att kunna. Kloka barn spar sina högsta drömmar djupt i hjärtat och använder
deras kraft till att förändra och till att lyfta. Som författaren Susanna
Alakoski sa i nyhetsmorgon häromdagen: Hade jag i min miljö talat om att jag
ville bli författare hade alla vuxna slängt sig på rygg och vrålat av
skratt.
En dröm kan vara skön men den är inte konstant. Den knoppas,
blommar, åldras och dör. Men även döden kan vara vacker om drömmen
förverkligats. Eller om drömmen fick förbli en dröm så länge att den förtorkade
därför att den inte längre behövdes. Den hade med sin blotta närvaro en tid
skänkt hopp till den människa som hyste den. Och sedan behövdes den inte
längre. Och dog.
Men vissa drömmar måste leva för evigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar