Öppna dörrar

Dörrarna står öppna i vårt gamla hus. De står öppna så att ungarna och flugorna kan pila in och ut. Ibland blir det för mycket flugor. Och ibland för lite ungar. Då går jag ut i den rufsiga trädgården för där är det aldrig tyst. Där tjirpar svalorna förbi och bina surrar och lärkan drillar högt i skyn. Och tänk! Den ivriga rosen som startade för tidigt håller nu på att slå ut i ett överdåd av enkla, vita blommor trots att jag trodde att den förfrusit av köld och isande vindar. Och så kommer en unge hem för någon timme, innan hon susar vidare mot nya äventyr. Och jag sitter i skuggan under päronträdet och andas in sommardoft och solstänk. Och försöker att låta nu vara nu. 

Midsommardans

En biltur tar oss genom ett vackert landskap där sommarblommorna bjudit upp till dans. Vägrenen är en färgpalett av pasteller och skönt grönt som kontrasterar mot gråa stenar och glittrande vattenblänk. Vi stannar bilen och fotograferar midsommarens primadonna, lupinen. Hon har nog aldrig blommat så överdådigt som den här kalla och regniga våren. Kanske vill hon kompensera för bristen på sol genom att ge oss färgprakt istället.  En dag i en släktstuga hos goda vänner ger också solvärme trots att gräslöken får plockas mellan skurarna och vägen till bilen känns lång under en öppen sky. Och det gläds jag åt idag. När nu regnet öser ned, timme efter timme. Så jag kikar på bilderna från igår och häller upp en skvätt kaffe i en blommig kopp. Och vet att solen kommer åter och att lupinerna blommar vid vägkanten.

Sommarregn

Tårar på fönsterblecket

Trummar ihärdigt

Lämnar glaset glittrande

Akleja

Idag lyser solen äntligen klart. I år är gräset grönare än det brukar vara på vår sandjord. Regnet och kylan är visst bra för gräs och aklejor. Aklejorna sådde jag i rabatten för några år sedan. Fröet tog jag från en planta vid vägkanten på en av mina promenader. Det var ju tur. Nu ligger den vägkanten bortanför min lilla värld men aklejan är här nu och blommar för mig. Den tanken tilltalar mig. Att hitta ett frö och få en trädgård. Man ska inte förakta en ringa början. I ärlighetens namn befinner sig väl även mina aklejor i en ringa början. Men nästa år har de erövrat ännu en bit jord och blommar i en större del av min rabatt. Och varje planta har sin egen variant av blomma i olika lila-blå toner. Inte likriktade och inte i räta rader. Utan så som det faller sig och så som det råkar bli. Som livet.

Buren

Stilla vilar jag

Måste inte klara

Andas

Blundar

Gungar i takt med dina steg

Buren

Blåst

Det rör sig en vind mellan träden. Den ruskar om grenarna och får löven att darra. Aspen får stora skälvan, vad det nu är. Snart faller tunga droppar i min lilla värld. Som inte växer men som är lite fylligare. Sädesärlorna har gjort utemöblerna till sina, nu när ingen sitter där. De har släktkalas och vippar energiskt med svartvita fjädrar. Jag ser på genom fönstret och önskar mig vingar. Drömmer om att få svinga mig högt. Få perspektiv och se nya vidder. Istället lyssnar jag till småprat i köket och väntar på söndagspajen. En söndag i juni. Som glömt bort att bjuda in solen.

Tonlöst

Sommarklockor i grönt skönt

Ringer inte

Lyser bara blått

Låter vinden leka

Vissnar trött

Återkommer

Konstig dag

Skolavslutningsdag utan skolavslutning. Konstigt... Dottern och jag åkte till närmsta lilla stad och fikade istället. Barn är en gåva. Och vuxna barn som kommer hem och fyller upp i långsamhetens tid är en ynnest. Stillheten skingras. Och därmed tankar som egentligen är portförbjudna. Goda relationer är ingen självklarhet. Så jag njuter tacksamt över det jag fått. Den här sommaren också.

Ute lyser solen behagligt varmt idag. Jag vilar lite. Samlar lite ny kraft. Går sedan ut och njuter av försommargrönska och solsken. Nästa skolavslutning sitter jag i kyrkan igen, omgiven av mina pojkar och fäller en tår när de klämmer i med ”Flaggan vajar” som jag alltid har gjort. Utom den här våren i långsamhetens och stillhetens tid.

Kaffe i syrenberså

i långsamheten

Förgyller dagens stillhet

Återseende

Så har vi mötts efter 26 år och vi var oss precis lika. Lite visare. Lite vitare (i håret). Lite rundare. Men så glada över att mötas. Det som vi trodde var ett evigt farväl blev ett återseende efter många, långa år. Vi jämförde våra liv. Mycket har hänt och mycket har vi upplevt. Både gott och svårt. De har flyttat från land till land. De har bott i tre olika världsdelar, varit med om förföljelse och jordbävningar. Vi har flyttat från Östergötland till Småland. Det lilla vackra spädbarnet vi såg sist jobbar nu i Korea som universitetslärare i engelska. Och vacker är hon fortfarande.

Vi fick träffas några timmar och fika (”FIKA is a verb!”) Vi delade minnen och skrattade åt gamla bilder där vi var så unga och så fulla av liv och galenskap.  Deras första upplevelse av snö. Första isfisket här på vår sjö. Vårt vackra östgötska slott som gav oss upplevelser och minnen för livet. Lucia och pepparkaksbak. Lektioner i slottet och myskvällar i annexet. Och åttitalsfrisyrerna! Och glasögonen! Och glädjen över det lilla barnet som föddes i slutet av vårt gemensamma läsår. Hon som fick heta Elg i andranamn eftersom den stolta pappan äntligen fick se en stor, pampig älg innan de reste tillbaka till Bangladesh.

Vi som tog oss till slottet i går kände oss varma och lyckliga när vi åkte därifrån till våra olika liv i olika städer och byar. Vi hade hjälpt en ung kvinna att få en bit av sin identitet genom att de sagogestalter hon växt upp med blev människor av kött och blod och slottet i Sverige blev en verklig byggnad med kalkstensgolv och vackra tak. Framförallt fick vi mötas och känna att avstånd och år inte kan utrota vänskapen. Den vilar bara. Som Törnrosa väcks den upp av en kindkyss och en varm omfamning i ett slott i sagolandet Sverige.

Foto från Correns hemsida av Paola Svensson

En sommarkväll i juni

Jag vandrar sakta runt i trädgården. Stannar vid kaprifolens lena doft och andas. Fåglarna kvittrar ännu. Flaggan hänger slak på flaggstången och ingen vindsång hörs i vår lilla by. Vid syrenhäcken stannar jag till igen. Drar in doften. Njuter och andas långsamt. Jag hinner det i stillhetens och långsamhetens tid. Det är inget som måste hinnas. Inget att stressa iväg till. 

Jag vandrar i min trädgård. Ser hur allt växer och frodas. Gräs så väl som ogräs. En gråsparvsunge vinglar upp från marken och krockar med sin mor i sina desperata försök att sätta sig i säkerhet när jag närmar mig. Som vore jag sorgen. Men den undslapp mig den här gången. Nu sitter den lycklig på en gren i björken och kvittrar övermodigt. Som sig bör. 

Och jag fortsätter till nästa rabatt. Ser hur rododendronens knoppar nästan brustit. Snart kommer den att blomma översållad av lila blommor för att sedan lösas av, av nästa blomprakt i min trädgård. Som sig bör. Som alltid. För livet går vidare även i en trädgård en junikväll utan värme. 

Kastanjeblom

Nu blommar kastanjen i vår lilla by. Vackra pyramidblommor som lyser som ljus på grenarna. Då går mina tankar till en liten pojke som nu hunnit bli ganska stor. Vi jobbade ihop några år. Slet. Mitt i allt så hittade vi varandra, så där som det kan bli när människor verkligen möts.

En vår talade vi om kastanjerna. Jag berättade om hur vackra jag tycker att blommorna är. Vi närgranskade och upptäckte tillsammans. Så gick sommaren och det blev höst. Livet svängde och vi möttes inte längre varje dag.

Så en dag möts vi igen. Han skrapar lite med foten och ler generat. Så sträcker han fram handen och ger mig två blankputsade kastanjer. ”Du kan plantera dem i din trädgård så du får egna träd” säger han, vänder på klacken och springer iväg.

Så varje vår när kastanjerna blommar och varje höst när det ligger blanka kastanjer på backen går mina tankar med ett leende till en liten pojke som värmde mitt hjärta.

Regnvädersdag

Grå himmel utanför fönstret. Jag häller upp mer te i koppen och suckar. Det lovas inte bättre väder framöver heller. Och här sitter jag och har svårt att låtsas att jag har sommarlov. Mina växter hukar i krukorna och basilikan har jag tagit in i hallen. Salladens små groddar vågar sig inte över jordytan. Och jag känner hur jag stelnar. Jag tappar stunsen och kraften i allt det gråa. Jag plockar ut sorgen i förskott och glömmer att inte titta för långt fram. Att leva i nuet.

Alltså tar jag mig i kragen. Jag reser mig igen. Jag tar nya tag och gråter inte över spilld mjölk.

Så jag hyr en film och plockar fram bullkransen en kollega kom med igår. Och tar med glädje emot överraskande kaffegäster i köket. Och läser ett brev fullt av omsorg och förståelse en gång till.

Jag sticker näsan i syrénbuketten jag satt i glasskålen på köksbordet. Drar in doften och njuter. Medan iskallt regn smattrar mot rutan.

Så blev det en ganska bra dag ändå.