Livet på en pinne

Det sägs att uttrycket är gammalt och betyder att man har ett gott och spännande liv. Härom dagen blev mitt liv lite väl spännande en stund. Jag hittade nämligen inte min pinne. Pinneminnet alltså. Det som innehåller hela mitt liv. Där jag utgjutit mina mörkaste tankar och där allt finns samlat. Och det fanns ingenstans. Hade jag glömt det i Nässjö eller tappat det? Tänk om någon hittade det och nyfiket öppnade och läste! Tänk om någon fick tillgång till mitt privataste utan att jag kunde göra något åt det. Jag kände mig blottad och naken och totalt maktlös. Och tänk om allt det jag hamrat ner på datorn liggandes på sidan i sängen (till fasa för arbetsterapeuten) gått förlorat. Alla mina anteckningar och tankar om livet. Jag jagade på mannen att söka i väskor och skrymslen och vrår. Utan resultat förstås. Man hittar sällan saker där de inte blivit tappade. Så lyfte jag på dynan i favoritfåtöljen. Och där låg min pinne i tryggt förvar. Oläst och hemligt.

Av detta har jag lärt mig att jag bör hänga pinneminnet noggrant om halsen och skaffa en backuppinne.

Och inte ha hela livet på en pinne. 

Modstulen

Någon har stulit mitt mod. Så nu sitter jag här med slokande axlar och hade väl släpat benen efter mig, om jag kunnat. Jag får nog göra en akut efterlysning på det världsomspännande Facebook. Kanske har någon hittat det. Finns det någon grupp för Missing courage? Om någon ser mitt mod så känns det igen på följande kännetecken: Det är litet, ynkligt och ganska tilltufsat men oerhört enträget. Det trivs bäst om det bara tar en dag i taget och vägrar ihärdigt att spekulera om sedan. Har också en fantastisk förmåga att flytta gränserna för vad som är uthärdligt. Det är totalt beroende av mänskligt sällskap och kreativitet.

Om någon förr i tiden förlorade livslusten eller sakta tvinade bort kunde man skylla på att elaka grannar stal ens mod med hjälp av trolldom. Det är därifrån ordet kommer. Modstulen. Nu för tiden behövs ingen trolldom. Det räcker så gott med några små ord. För ordets makt är stor. Och i mina öron ringer de så ofta jag låter dem. Min framtid sjunker ihop som en snögubbe i april. Och modet sticker svansen mellan benen och låter sig stjälas av rykten och missriktad välvilja.

Men jag är fortfarande jag.

Och naturligtvis låter jag inte modet fara.

Jag har snart samlat det igen.

Och tar en dag i taget.

Som alltid.

Och så dricker jag kaffet ur en kopp med guldkant