Har du sett en ensam gunga svänga i vinden? I en
skymningsstund i höstrusket eller i en isande vintervind? När barnen var små
lekte vi att det var änglar som gungade. Vi tittade på gungorna genom fönstret
och berättade för varandra om hur änglarna nog såg ut.
Våra änglar var glada
och busiga små barnänglar. De stimmade och skrattade och gungade så högt de
bara vågade. Kanske var det Gud själv som gav fart. Om vi lyssnade riktigt noga
kunde vi nog, någonstans långt inne höra dem ropa: Högre! Högre!
Och Gud gav fart. Änglarna gungade tills det hisnade och de
skrek av skräckblandad förtjusning, skratt och pur livsglädje.
Änglar kan aldrig
gunga för högt.
De kan ju flyga.
