Rostangrepp i långsamheten

Rostangrepp hotar! Hela maskineriet har börjat att kärva ihop. Det är dags att samla alla krafter för att ihärdigt slipa och noggrant smörja.

Jag anser att…

Med tanke på vad som stod i nämnda artikel…

Min tanke är som följer…

Till grund för detta påstående kan nämnas…

Följande slutsats kan dras…

Problemet bör angripas utifrån…

Jag rekommenderar att följande åtgärder…

Konsekvensen av detta torde bli…

….

Nu när jag tänker närmare på saken kanske det är att ta i! Jag häller nog upp en kopp kaffe till och betraktar fåglarna genom fönstret. Det där buktiga som suddar ut och tonar ner. Det kan ju räcka med att läsa och reflektera lite lagom, kanske. Att få tycka utan att behöva grunda det i något annat än min känsla och intuition. Att inte nödvändigtvis vara forskningsförankrad. Och att inte behöva ansvara för följderna av det jag rekommenderat. Jag knappar lite på datorn. Det kan väl anses var ihärdigt slipande? Kaffet smörjer väl lite i alla fall. Särskilt om det serveras en sked Rocky Road-glass till. Och koppen är visserligen sliten men väcker ljusa minnen från en semester på Gotland med goda, goda vänner och härliga (och på den tiden) små barn. Och rost kan faktiskt vara vackert. Det är i alla fall modernt!

Bild från: http://ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images/entries/44/14/80/7795/c914f7e157642dad 

Glasklart

Så fanns glasrutan där.

Då fanns plötsligt ett mer brukbart inne och ett betraktande som gav inblick på avstånd. Men i det handblåsta glaset silas verkligheten. De vassa kanterna suddas ut. Och kan bara tänkas.

Glas! Med ljusgenomsläpp och med klarhet. Det föds ur eld och formas av luft. Så skört att det splittras i tusen bitar. Så starkt att det står emot den bistraste kyla och den vildaste storm.

Som en människa.

De handblåsta glasen buktar. De får verkligheten att krumbukta sig utanför fönstret.

Flaggstången splittras upp i en impressionistisk målning och träden vajar i otakt bakom rutan. Det är vackert.

Carpe Diem

Att fånga en dag i långsamhetens och tålamodets tid.

I det ouppfyllda tomrum som inte rymmer produktivitet. 

Där varje stund är en stund för sig utan att nödvändigtvis följas av ett kommande måste. 

Där de små tingen får ett utrymme som inte begränsas av annat än rymdens oändlighet. 

Där är rytmens puls nästan för svag för att uppfattas. 

Pauserna är så långa att varje ton får ett eget värde. 

Släpp tanken på att uppfatta melodin. 

Skönheten svävar i varje enskild ton, i varje enskilt ögonblick.

Carpe Diem.

Fånga, inte fylla.

Fånga, inte fylla

Hjärtevärmarre

Alla dessa möten är mina hjärtevärmare.

Människor far förbi. Vi snuddar vid varandra. Ibland bara för en sekund. Ibland delar vi vardag och fest. Nära och innerligt. Men så kantrar vinden. Och med sorg och ibland bestörtning glider vi isär. Eller bara omärkligt och naturligt. För att aldrig mer mötas. Eller så gör vi det. I en annan tid och i ett helt annat liv. Långt senare. Och då delar vi en ny tid med varandra där våra olika livsvägar ger en ny dimension. Som mötet idag.

Jag sörjer inte längre förlorade vänner. Jag gläds åt dem. Är tacksam över dem. De värmer mitt hjärta. Om jag låter mig minnas.

Vissa möten blir bestående. Det är de som alltid, oavsett vad som händer står fast. De man kan ta upp tråden med och fortsätta som om ingen tid passerat. De är sällsyntare än guld och ädla stenar och inte alla förunnat. Dem gläds jag åt i ödmjuk tacksamhet. Kalla dagar är de en värmande brasa och gråa dagar mina tulpaner!

Men har jag ingen brasa så får jag tända ett ljus. En del möten är korta. De räcker bara till några koppar kaffe eller ett inlägg på facebook. De har olika färg och form. Till och med olika kvalitet. Men jag samlar på dem. Jag trär upp dem på ett snöre. Ett efter ett. Och en dag har jag ett pärlband av minnen att glädja mig åt.

Minnesssåll

Leendets glimt

Ett minnes röst

Ett klottrat ord

Ett fotografi

Av ett liv

från förr.

Jag ler

Foto: Matilda Höglund

Gråa dagar

Jag sitter som vanligt i köket och tittar ut genom fönstret. Ute är det grått. Det har det varit fler dagar tillbaka än jag kommer ihåg och enligt smhi är inte annat att vänta även i framtiden. Förutom att landskapet kommer att bäddas in i ett snötäcke i morgon. Idag njuter jag ändå av dofterna. Framför mig på bordet står en vas med rosa tulpaner. De bär med sig en doft av vår och ljusare tider. Och deras svagt rosa färg står faktiskt vackert mot det gråa. En doft till kittlar min näsa. Det är en kopp med ett te som dottern föll handlöst för sist hon var på shoppingtur. Hon hittade det i en affär där tesorterna har fantasifulla och vackra namn. Jag dricker alltså idag ett te som heter En sprucken rosa tekopp. Vackert och lite melodramiskt precis som mina texter. Min man har lite förståelse för varför man ska döpa teer till något sådant och kallar alla sorterna för ”bakom lagårn står en ko”. Men det kan dottern och jag bjuda på. Vi njuter ändå av såväl namnet som smaken. Så förgyller man vardagligt te med vackra namn och grått väder med doftande tulpaner.

Jag tror ändå att jag måste ta med Gustaf Frödings dikt i dessa gråvädersdagar.

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång

Julrosor i salen

Nu blommar julrosorna i snötäckta rabatter och invid husknutar. Vita mot den vita snön. Nästan osynliga. Men de blommar. Mina står i krukor i väntan på att få planteras ut när tjälen gått ur jorden. Färgen påminner om gammal spets och det är som att smeka slitet siden. Den är helt enkelt vacker, på ett anspråkslöst och inte särskilt högljutt vis. Nära betraktad avslöjas ett fint nät av svagt gröna linjer. Utsökt. Och osökt kommer jag att tänka på en gammal sägen jag hört någonstans.

Några barn söker efter Jesusbarnet. De springer pratande och skrattande genom snön. En liten flicka kommer lite efter de andra. Hon är glad och förväntansfull. Äntligen ska hon få se barnet hon älskar så högt. Men så hör hon hur de andra börjar skryta för varandra. De berättar om vilka gåvor de har. Vad de ska skänka Jesusbarnet. Flickan blir tystare och tystare och drar sig undan de andra. Hon är fattig. Hon har ingen gåva. Bedrövat sjunker hon ner i snön. Hon böjer sitt huvud i skam. Hon sörjer inte över att inte kunna överglänsa de andra. Inte heller över att hon är fattig. Hon sörjer över att hon inte kan visa Jesusbarnet sin kärlek. Sakta börjar tårarna rinna ner för de kalla kinderna och droppa ned i snön. Det är då miraklet sker. Där hennes tårar möter snön sticker, mitt i vintern, små knoppar upp. De spricker ut till vackra, rent vita blommor. Förundrad plockar flickan blommorna. Hennes gåva till Jesusbarnet väckte stor beundran. Men störst beundran väckte den kärlek hon visade barnet. Till minne av detta blommar nu julrosorna runt jul, i snön, varje år.

Kanske kan tårar förvandlas till rosor? 

Kura skymning

Mörkret sänker sig sakta. Det som förut sågs klart tonar bort, får mjukare kanter. Skymningsljuset är varmt och vänligt. Inga skavanker syns längre. Dammtussarna i hörnet kan ingen ana. Inte heller rynkorna. De grå strimmorna i håret. Skymningstimmen är en stund av stillhet. Eftertänksamhet.
Nu får den sällan plats. I vetenskapens värld i går belystes uttrycket och fenomenets betydelse förr och avsaknad av förankring nu. Idag tänder vi lampan när vi inte ser längre. Varje tid på dagen ska utnyttjas till aktivitet. Inte nödvändigtvis produktivitet.

Jag vill ge skymningstimmen en chans. En stund till eftertanke och reflektion. Troligen blir jag mer produktiv. Och mer tillfreds.

Alltså tänder jag en brasa. Sjunker ned i farfars fåtölj. Sitter stilla med händerna i knät. Inga krav, inga måsten. Bara kura skymning.

Dimsyn

Minns ni hur det var att vara tjugo år eller däromkring? Åren runt tjugo är kanske de år i livet som är mest osäkra. Det är som att balansera på en mosse utan att säkert veta var man ska sätta ned fötterna. På ett sätt står livet öppet. Mycket är oskrivet. Men samtidigt är det lätt att gripas av svindel inför alla val och möjligheter. Livet är inriktat på att få veta vad man ska bli, vad man ska göra och vart man ska göra det. Jag minns att jag ville ha målet tydligt utmärkt och vägen klart utstakad med tydliga snitslar. Det skrämde mig att jag inte fick något klart svar. Ändå frågade jag nära och kära, mig själv och inte minst Gud. Men ingen ville, eller kunde ge mig ett svar. I alla fall inte ett samstämmigt eller ett så tydligt svar som jag önskade mig. Vid ett tillfälle när jag suckade över detta sa en vis man till mig:

Om du frågar Gud av hela ditt hjärta vad Han vill att du ska göra och Han inte svarar så behöver du inte veta det just nu!

Då, när jag var ung klamrade jag fast vid de orden som om de var en livboj. Nu har jag ju, med några fler år på nacken fått lära mig att jag inte måste veta. Därför är det ganska skönt att ha passerat fyrtiofem. Visserligen kan framtiden ibland vara oviss. Det kanske inte blir som jag tänkt mig. Det kan till och med bli det jag absolut inte vill. Men det är inte hela världen. Jag har fått lära mig att det bär. Jag klarar det.

Dimsyn

Dimstråk skymmer vägen

Fördunklar landskapet

Suddar ut möjligheterna

Döljer farorna

Förundrad ser du

Dimman lättar

Steg för steg

Inte mer än så

Men nog