Inget har hänt

Idag har inget hänt.

 Det är så i bland i stillheten och långsamheten. En hel dag går. Och inget händer. Så är det bara.

Men jag tog fram kameran och åkte runt i trädgården för att fotografera stillheten. Och den lät sig fångas.

Och det var bara det som hände idag. 

Och det var ju inget

Och vimpeln slokade lite trött i vinden

Studentskiva i trädgården

Så samlas vi alla en eftermiddag i vår gamla trädgård. Det är dukat till fest med ballonger i träden och lånade möbler. Vi blir många. Och vi har trevligt! Glada, goda släktingar och vänner i en härlig röra. Allt flyter på och ingen katastrof inträffar. Jag har släppt tyglarna och lutar mig tillbaka och låter festen pågå. Och maten är god och garnering är bra.Och allting räcker och blir över! 

Och vädret är på vår sida. Solen skiner lagom varmt och små molntussar ger svalka lite nu och då. Sommarvinden smeker våra bara armar. Av gårdagens blåsväder syns inget.

 Och studenten strålar och lyser. Hon har kämpat sig igenom ett märkligt läsår och klarat det med bravur. Och vi är stolta och glada. Och hon är nöjd. Och festen är till hennes ära!

Många hjälptes åt för att göra dagen god. Och vi är så tacksamma! 

Vad skulle vi gjort utan dessa hjälpande händer?

Goda vänner och lycka.

Så här kan livet också vara

Vissa människor

Vissa människor lämnar avtryck i själen. Det är som om de har tyngre fötter än oss andra. Det märks vart de gått fram. Det de säger har tyngd. Vi lyssnar på dem och deras ord landar djupt inom oss. Men samtidigt är de sällan stora i orden. Just därför lyssnar vi. De har en ödmjukhet i det de säger och kan därför vara raka och tydliga utan att det sårar. Kanske för att det är sagt av ren vänlighet.

Andra människor säger inte mycket. Men det de gör sätter spår. Det är vardagliga och omtänksamma handlingar. Som de sällan talar om och inte visar upp för andra.

De slår en signal. Skickar ett brev. Bakar bullar. Målar skåp. Och dricker kaffe i bersån.

Det är som om vissa människor bara genom det de gör och säger sprider en frid och ett lugn omkring sig. Samtalen bottnar. Handlingarna hamnar mitt i prick. Mitt i behovet. Och mitt i hjärtat. Och en vacker ton svävar liksom kvar när de går.

Händernas symfoni

Jag hörde en så vacker bild för ett tag sedan när jag såg programmet Mot alla odds. Uttrycket har fastnat i mig och jag har sett bilden för mig många gånger sedan dess. Pax sa: ”Jag ser på andra händer liksom en perfekt symfoni, med handrörelserna, man utför allting med friska händer”. Händernas symfoni. Det perfekta samspelet mellan hjärna och muskler, senor och nerver. Där varje rörelse utförs i harmoni och i ett mjukt flyt. Händer som dansar. Som smidigt utför sin uppgift. Det är vackert.

Men bara den som lever i disharmonin förstår. Den som aldrig behöver anstränga sig för att kunna klippa ett papper gläds inte över det. Den som inte vet vilken kraft det kostar att skära en sallad jublar inte över vad händerna kan. Det som utförs med automatik gläds man inte över.

Så för oss andra borde livet vara fyllt av glädjeämnen över det vi ändå kan. Vi borde glädjas åt varje liten lyckad rörelse. För vi är ju medvetna.

Fast istället frustreras vi över disharmonin. Och det är ju synd. 

Händernas symfoni