Händernas symfoni

Jag hörde en så vacker bild för ett tag sedan när jag såg programmet Mot alla odds. Uttrycket har fastnat i mig och jag har sett bilden för mig många gånger sedan dess. Pax sa: ”Jag ser på andra händer liksom en perfekt symfoni, med handrörelserna, man utför allting med friska händer”. Händernas symfoni. Det perfekta samspelet mellan hjärna och muskler, senor och nerver. Där varje rörelse utförs i harmoni och i ett mjukt flyt. Händer som dansar. Som smidigt utför sin uppgift. Det är vackert.

Men bara den som lever i disharmonin förstår. Den som aldrig behöver anstränga sig för att kunna klippa ett papper gläds inte över det. Den som inte vet vilken kraft det kostar att skära en sallad jublar inte över vad händerna kan. Det som utförs med automatik gläds man inte över.

Så för oss andra borde livet vara fyllt av glädjeämnen över det vi ändå kan. Vi borde glädjas åt varje liten lyckad rörelse. För vi är ju medvetna.

Fast istället frustreras vi över disharmonin. Och det är ju synd. 

Händernas symfoni