För tidigt

Det är för tidigt. Jag vet att det är för tidigt men jag kunde ändå inte låta bli. De låg där så stora, alldeles för glänsande och röda. Och jag köpte dem. Och precis som jag visste så smakade de nästan ingenting. Men känslan! Men känslan av att få sätta tänderna i en jordgubbe  i april var ganska fantastisk. Det var inte så klimatsmart och säkert inte ekologisk men jag lovar att nästa gång jag äter en jordgubbe ska det vara en solmogen, solvarm från min balkong.

stick näsan  över filtkanten
låt morgonkylan nypas
det blir en ny dag
det ska bli det
Än är det för tidigt

Det spirar

Det gror och det spirar. Våren är här. För att manifestera det köpte jag penséer häromdagen. Och längst in i det gamla glasväxthuset döljer sig ett litet café med bara två bord. Där bland blommor och blad mötte jag två danskfödda kvinnor som av olika anledningar invandrat till våra trakter. Snart var samtalet igång. Och se där! I en gammal skolbyggnad möts nyanlända och svenska kvinnor två gånger i veckan  för ett hantverksutbyte. 

God tanke. Gott exempel.

Idag vid kyrkkaffet hamnade jag vid samma bord som några familjer som öppnat sina hem för ensamkommande flyktingpojkar.

God tanke.Gott exempel.

Det spirar och gror.

9 April

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

Tyska pansarvagnar rullade på gatorna i Danmark och Norge.

Några år senare blev min mamma en internflykting. Mormor och morfar fick en timme på sig att packa och infinna sig i hamnen. De fick lämna allt.

Det var den brända jordens taktik. Efteråt var stora delar av Nordnorge skövlat, bränt och öde. 

Min mamma var ett litet flyktingbarn. 

På en båt.

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

  

(Det var ju också ett datum att välja gifta sig på)

Paragdimskifte

Våra gränser flyttas sakta 

nästan omärkligt

Tills vi accepterar

det oacceptabla

Historieböckerna vet

Längs ån

Längs med ån var det vindstilla idag. Jag åkte ut ensam en stund och bara satt där vid ån och andades. Precis när tankarna var på väg in på vanliga, plågsamma banor simmade en utter över till andra sidan ån och klättrade elegant upp på en gren och försvann. En naturupplevelse långt ifrån spektakulära bergsklättringar och alpåkningar. Men ändå. Jag fick uppleva naturen, stillasittande. I all enkelhet. Ett litet plaskande, en simtur och sedan borta. Just nu.

Just nu. Inte på det hurtfriska coach-sättet som man har råd med när livet flyter på. Att njuta av det man ändå har samtidigt som man sörjer det man mist eller kanske aldrig kommer att få kräver något annat av oss. Det kräver beslutsamhet. Och selektivt seende. Och tålamod. Och självförlåtelse. Det är inget att sträva efter att uppnå. Det är bara livsnödvändigt.

Så tar jag en tur och fångar min bit av världen. Fokuserar och beskär. 

.  

Sköldar

På mitt köksbord ligger en broderad duk som jag köpt på loppis. De broderade blommorna påminner om sköldar. Och just idag berörde det mig. Tillsammans med bibelappens ord. Sköldar. På gott och på ont.

För ibland har vi inget annat val än att sätta upp en sköld. Som skydd. Skydd mot det som skadar oss. Eller hotar att skada oss. Då kan en sköld vara av godo.

Men en del människor hukar bakom sköldar för att de är fega. Och det är en helt annan sak. De gömmer sig för att inte sanningen ska komma fram. För att skydda bilden av sig själva. Då är skölden av ondo.

Så finns de rädda. De som tar skydd bakom skölden för att de inte vågar annat. De sårade som inte vågar släppa någon nära. Vi andra måste varsamt förmå dem att sänka sköldarna. Att våga igen.

I Europa använder vi just nu sköldar mot människor i nöd. Vi gör det genom att stänga av känslorna som nyss svallade upprört. Vi gör det genom att stillatigande gå med på de nya lagar som regeringen vill rösta fram. I vårt land. Vi använder sköldar rent faktiskt vid gränsövergångar där inte taggtrådsstängslen hunnit byggas. Sköldar som ska vara till för att skydda mot attacker – inte för att hindra flyktingar att fly.

Men mot det onda. Mot likgiltighet och själviskhet. Mot fördomar. Mot rasism och ingroddhet. Mot det är skölden ett måste.

 ”Ge akt på vår sköld, o, Gud…” ps 84:10