Utanför rutan är allt precis så där grått och dystert som
det bara kan vara i november. Himlen nästan nuddar vid marken men framkallar
inga salighetskänslor för det. Människorna rör sig med böjda nackar och sänkt
blick som om de var tvungna att se om fötterna verkligen rör på sig när de
lyfter dem. Eller som om all världens bördor vilar på deras axlar. Och det vet
ju jag, betraktaren, ingenting om. Mannen som går där med tunga kliv kanske
just fått ett hemskt besked och kvinnan med den långa halsduken kanske sett en
människa lida. Eller så är det helt enkelt inte en dag som automatiskt
framkallar lyfta pannor och spänstiga steg. Men som jag ständigt får höra så
finns fötterna kvar där nere och både kroppen och livet får bättre balans om vi
lyfter blicken och rätar på oss. I parken kan man fortfarande sparka upp
gyllene blad i luften och känna den speciella doften av höst. Och jag har en privat sol som lyser i mitt rum.
Och än så länge är det inte snöblask och snöglopp utan bara lite
dystert väder.
