Årets sista dag

Nu är det Nyårsafton! Det här året tar alltså slut. Det har av flera krönikörer utsetts till Katastrofernas år. Ja, det stämmer kanske. Både i stort och i smått.I vår familj har nya ord blivit viktiga och sjukdomar som inte berört oss har plötsligt blivit verkliga och ytterst påtagliga. Och alla står de för små och stora katastrofer. Alla på sitt vis och från sin horisont.

I det större perspektivet har katastroferna lärt oss namnet på platser vi inte visste fanns: Tahrirtorget, Fukushima och Utöya. Där står varje siffra på döda och skadade för personliga tragedier. Personliga förluster. Det ger oss andra lite perspektiv på det vi själva upplevt.

Jag läste någonstans att åren runt 20 också har ett namn. Det kallas för UNDERGÅNGSÅLDERN. Ett mycket träffande uttryck som vi andra som är förbi kan le åt men som är en plågsam verklighet för dem som är där. Inte heller så enkelt för oss andra att hänga med i och ha tålamod med.

Jag bläddrade bland några gamla foton och fann ett foto som jag tagit i Portugal för några år sedan.Det är inget särskilt bra foto. Det är ett sådant som min familj brukar skratta åt att jag tar. Jag är ingen fotograf men jag älskar att leta upp detaljerna. De som ingen annan ser. Sedan borde jag nog överlåta själva fotograferandet åt någon annan! När vi klättrade omkring på klipporna vid havet en kväll såg jag den där perfekta bilden: Längst ute på en klippkant vid havet hittade jag en liten rufsig växt. Den klamrade sig fast i en klippskreva och vinden piskade saltstänk över den. Men den levde. Och den blommade. Trotsigt! Den bilden vill jag ta med mig in i det nya året.

Någonstans hittade jag också ett valspråk som fastnade och som jag också tar med mig:

Det goda tar vi ut i förskott. Det onda tar vi när det kommer. 

Förhoppningar

I stormens vindar

På karga klippor

I saltstänkt jord

Där ingenting växer

Vill jag blomma

Mellandagar

De här dagarna när ingenting egentligen händer. Jag undrar hur många människor som lever så just nu, precis som jag. Ett liv där just nu, varje dag är en dag i ett mellanrum. Det jag skulle kunna ta spjärn emot känns bakom och borta. Det jag borde sikta mot känns avlägset och för tidigt. Det är inte det att jag inte vill sikta framåt. Det känns bara som om det inte är så stor idé eftersom framtiden är så avlägsen. Samtidigt märker jag ju vad detta gör med mig. Jag tappar liksom fart och fokus och inspiration. Att det är så lätt och att det kan gå så fort. Jag har tvåmånadersjubileum på söndag. Två månader i stillhet och väntan. Nu borde jag lyfta upp min panna och ta mig an. Vässa klorna.

Så kokar jag lite kaffe. Hämtar fram en bit julstolle ur skafferiet. Skriver några rader. 

Upptäcker: att det är nog.

Stormbyarna får fågelbordet att dansa i äppelträdet och skymningen sänker sig sakta. Grantopparna bugar i vinden nedanför åkern och den sanka hagen. I salen är det julpyntat och stilla. Jag hör köksklockans tickande. Jag hör den nu! I höstas hävdade jag bestämt att den tickade så tyst att ingen kunde bli störd. Nu hör jag varje sekund ticka förbi, taktfast. Salens blandning av nytt och gammalt, pressglas och kristall ger mig ro. Klockans tickande ackompanjerar min vila. De här dagarna som saknar riktning och som svävar i sitt eget kosmos. Mellandagarna...

Tålamod

Idag har jag kokat kaffe. Det enkla är det sköna. Jag sitter vid köksbordet och lyssnar på julmusik. Det doftar svagt av hyacint och mina amaryllis har redan slagit ut. Jag har tänt ett ljus och ser att lågan fladdrar lite av draget ifrån vårt vackra, gamla otäta fönster. Tiden går sakta men framåt.

Tålamod

Ett långsamt liv

i leda

Ett stilla liv

i väntan

Ett sakta liv

i stillhet

Är dock ett liv

Stjärntals och sandkorns

Nu börjar det...
Det är Luciadagen idag. En dag som handlar om mörker och ljus, men framför allt om ljusets seger över mörkret. Därför passar det bra att börja skriva idag. Ett avstamp. Det blir bättre nu, det ljusnar.

När barnen var små och skulle beskriva en stor mängd använde de orden STJÄRNTALS OCH SANDKORNS och vi förstår ju vad de menar. Berättelsen är ju med mina ord annars så här:

En man har en dröm. Drömmen har vuxit sig så stark att den överskuggar allt annat i hans liv och blivit hans drivkraft och mening. Den grundar sig på ett löfte som inte infriats men som han samtidigt tror på. Vill lita på. Men tiden går. Och tid som går till synes meningslös, tär på en människas tro och tillit. Det är då han hör orden: Din dröm ska gå i uppfyllelse. Räkna sandkornen på stranden. Räkna stjärnorna på himlen. Så många ska dina barn bli. så överväldigande ska din dröm, din längtan, din drivkraft gå i uppfyllelse. Allt som behövs är tid.