Vad är det med våren som gör att vi alla börjar längta hem, vi alla i förskingringen? Är det något urgammalt, likt ”Nästa år i Jerusalem”, nu när påsken närmar sig. Eller är det våren som spritter i oss så som när vi var lite yngre och sprittigare än nu? Den sista veckan har jag här i cyberrymden anat ett stråk av hemlängtan. Eller tillbakalängtan. Och så blev det min tur.
Doften av solvarmt damm drabbade mig. Den förde mig huvudstupa tillbaka till en murrig lägenhet på Fredsgatan i min barndomsstad (nåja en av alla mina barndomsstäder). Jag sjönk ned i en av de fåtöljer som faktiskt stod i den lägenheten, då för länge sedan, och mindes. Tänk vad vi skrattade, farmor och jag! Vi satt i finrummet i våra fåtöljer och skrattade så att tårarna rann och magen värkte. Hon var min bästa vän, då i tonåren. Skoldagar steg hon upp tidigt och lagade min frukost innan jag cyklade till skolan. De kvällar jag sov där kokade hon te som serverades i bruna glaserade tekoppar och med citronskivor i. Och så satt vi i tv-rummet och pratade, fast jag borde ha ägnat mig åt mina läxor. Hon berättade och jag lyssnade. Vi läkte varandra, farmor och jag. Min tonårsosäkerhet fick en botten där i den lägenheten. Och min närvaro gjorde hennes sorg uthärdlig. Efter alla dessa år minns jag. Och ett stråk av längtan sveper igenom mig. Längtan till då och till tiden med min lilla farmor.
Bara för att få höra dialekten igen, snabbspolar jag Familjen Annorlunda på play och sitter där och ler för mig själv.
