En vacker duk. Den är broderad av min mormor. Hon har suttit i sin rosa fåtölj spänt lutad över duken och med stor koncentration broderat stygn efter stygn. Noga och sakta. Mönstret har vuxit fram under hennes händer. Färgerna lyser som ett sprakande fyrverkeri i ett annars enkelt och försiktigt liv. Nu ligger duken på mitt köksbord. Och lyser upp min vardag. Med sin färg och med minnen av en liten mormor som nu är bortom och inte längre minns att brodera. Och ja, duken är lika vacker på avigsidan. Även där måste ordning råda. Mormor kunde. Jag håller på att lära mig. Saktmod.
Saktmodig
Sakteligt ställer jag om mig från då och sedan
till nu
Sakteliga vilar jag blicken mot en anad horisont
Saktfärdigt vrids barometern från saktomodighet
till saktmodighet
Det var det där med Carpe Diem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar