Idag har jag suttit i min trädgård på en gammal skruttig trädgårdsstol ett par omgångar. Påpälsad i en gammal oljerock och skinnvantar. Det blåste kallt där i solskenet.
Min värld är så liten numera. Den har krympt. Den är större än i vintras. Men så liten. Den består av nedervåningen i vårt gamla hus, vår vildvuxna trädgård och ett par hundra meter i de tre vädersträck våra vägar pekar åt. Inte större än så. Och även det i små portioner. Räcker det?
Jag försöker göra den större genom att ständigt blicka ut i världen. Men det blir ett ställföreträdande liv. Det är inte mitt. Det är inte vardag. Kan en modern människa, van vid vardagens puls hitta en annan rytm? Den producerar ingenting. Det finns ingen jäkt här. Inga måsten. Är den lilla världen nog?
I den lilla världen finns det ett överflöd av tid och vila. Bara tiden läker. Bara vilan. Tiden är inte min fiende. Tiden är min vän. Den lilla världen läker mig. Jag måste stilla min iver och bara vara. Tills vinden vänder igen.
Nu!
Min vilja är som fjärilarna som fladdrar i vårvinden
De är levande
De är redo
Och de är för tidigt ute
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar