Yes!!

Jag var en gång i tiden med en skolklass till en missionskyrka och tittade på ett påskspel. Det var ett påskspel som engagerat hela församlingen. Skådespelarna var i alla åldrar och föreställningen var välregisserad och dramatisk. Lite väl dramatisk tyckte några av de minsta. En liten kille smög sig tätare och tätare intill mig. När Jesus spikades upp på korset viskade han: ”Han dör väl inte?” Och en annan pojke viskade tillbaka: ”Du ska få se!” Han lät lite hemlighetsfull och lite tröstande. Föreställningen fortsatte och stämningen var laddad. Så kom kvinnorna till graven och fick höra att Jesus blivit levande igen. Den lille grabben bredvid mig studsade upp på fötterna sträckte händerna rakt upp i luften i en segergest och ropade:” Yes!!”

Det är mer än tio år sedan det här hände men varje påskdag tänker jag på den där lille grabben. På den spontana glädjen och lättnaden över det lyckliga slutet. Och jag tänker att det är ett mysterium det här. Hur ett totalt nederlag kunde vändas i en seger. Och vissa dagar när segrarna uteblir så tröstar jag mig lite med den andre grabbens ord: ”Du ska få se!”

Krokus

Idag tittar krokusen fram i min stympade rabatt.Jorden är grå och allt runt omkring ser visset och dött ut och på gräsmattan ligger snön kvar i skuggiga lägen. Men idag blommar krokusen. Ironiskt nog är det den ruggigaste dagen på länge. Tjocka gråsvarta moln låter solen glimta fram bara sekundsnabbt.  Jag orkar inte sitta ute många minuter innan kylan och vinden driver mig in i stugvärmen igen. Så förmiddagskaffet dricker vi inne. Vi två som är hemma den här långfredagen. Och vi konstaterar att det stora beslutet nu börjar landa i oss. Sakta.

Jag har upptäckt att det är svårt att styra med små precisa rörelser här i världen. Jag övar på det. Men jag är för yvig. Jag tar i för mycket och kompenserar med överdrift. På alla områden, både i det specifika och i det allmänna. Jag behöver lära mig att låta allt ta tid. Och att använda fingertoppskänslan när jag styr. Beslut och lärdomar kan inte stressas fram. Det måste få mogna. Så som krokusen sakta tränger sig upp genom jordtäcket för att en dag, om än molnig och ruggig, slå ut i blom.

Books and Dreams

Idag lyser solen och jag längtar ut. Men från och med i morgon vankas det nya självständigare tider. Och det är bra.

Den här dagen sätter jag mig istället i solen i Salen och dricker mitt kaffe. Till sällskap har jag födelsedagspresenten från mina barn, tidskriften Books and Dreams. Så då läser jag och drömmer. Drömmer mig bort men också in i en annan litterär värld. Där författare sitter i sina skrivarlyor och cafeér. Där journalister flyger till Paris, London eller till någon annan del av världen. Bara så där. Jag drömmer mig in i mötena som uppstår när författare och journalister samtalar. Samhörighet och beundran. Ett liv fullt av kreativitet, inspiration och hårt arbete.

Och så, förstås, svävar jag in i drömmen om att skriva. Den gemensamma drömmen för en tredjedel av alla svenskar, enligt Books and Dreams. Drömmen om böcker och texter. Med mening och innehåll. Så för en stund låter jag allt vara möjligt. Och det känns ganska bra. 

Söndagshälsning

Så sitter jag där igen och tittar dumt på skafferidörren. För det slog mig just att det är där inne som termosen står. Och vad värre är så ligger dotterns goda cupcake därinne i en burk. Och här sitter jag. Det är svårt att vara spontan i det här livet. Visseljohannan tjuter på spisen och jag drar bort den från plattan. I tid. Lite planlöst öppnar jag kylskåpsdörren och kikar in. Som om någon skulle ha lagt in något gott där som en liten söndagshälsning. Jag lyfter blicken och undret sker. För där i kylskåpsdörren ligger en underbar cupcake! Ljuvliga unge, den omtanken värmer! Så jag häller kaffet i en plastflaska, väntar tills det ångat av lite, stänger och trär på en yllestrumpa. Nu är det inte fåfänga finkoppar som gäller utan enbart förnuftighet förpackad i strumptermos. Allt åker ner i ryggsäcken och jag ger mig ut på lånade hjul. Ut i friheten. Och jag andas solsken, kaffedoft och njuter av sötma och värme.

Så fick jag förmiddagsfika i solen jag också. 

Det tinar

Ute lyser solen och värmer faktisk där inte vinden kommer åt. Jag och naturen börjar sakta tina upp. Jag känner det nu. Den här veckan blir bra!

Idag har jag mysstunder med yngsta dotter. Bara vi två. Vi gör ingenting särskilt eller speciellt. Vi bara njuter av att ha vardag under samma tak. Det är så här det ska vara. Jag lever med. Jag lever med i hennes vardagsfunderingar, ansökningshandlingar och framtidstro. Det är inte självklart. Och bara för att det inte är självklart är det en gåva att vårda och hålla fast vid. Så här kan livet också vara. Naturligtvis dricker vi kaffe och te ur vackra koppar med guldkant! 

Snart seglar de andra flygfärdiga ungarna in och förvandlar Stilla veckan till den livligaste sedan jul. Jag gläder mig åt att få samla ungarna under mina vingar som den hönsmamma jag är. Att få dela även deras liv några dagar. 

Ja, glädjen tar jag ut i förskott! 

Medmänniska

Ibland känns bara vägen allt för lång. Den slingrar sig fram i all evighet. Och inte vet vi var den bär. Vägskyltarna har blåst ned eller är skrivna på ett språk vi inte förstår. Och inte är det någon aurostrada heller utan en liten ynklig och krokig väg, full av gropar och hål. Med branta uppförsbackar och hisnande nedförslut. Det är inte alltid så lätt. Och inte alltid så roligt heller.

Det är då den där goda, goda vännen finns där. Hon som vandrar med. Utan stora åthävor går hon med mig den här konstiga vägen. Hon lyfter luren och ringer för att höra hur det är. Hon orkar lyssna och står pall. Hon orkar med mitt ältande och tillåter mig inte att ge upp. Men tvingar mig inte heller till att vara käckt optimistisk. Så här är livet just nu, säger hon. Och lär mig att våga låta framtiden vila.

En sådan vän är  i sanning en medvandrande medmänniska. Och en medmänniska unnar jag oss alla.  

Smärtsamt

Nära smärtan

bränns det

De som inte står ut

står skamsna

Vi bär alla vår egen plåga

Kängor

När allt i livet går som i tjära är det lätt till att någon helt oskyldig får ut för frustrationen. Som den stackars taxichauffören som ringde idag och ville veta om jag kunde ta mig in i hans ganska höga bil. Naturligtvis kunde han inte veta att det strulat med olika säten de fyra sista gångerna jag åkt. Så då fick han sig en liten känga. Om att jag omöjligt kunde veta hur hög just hans bil är. Och om jag kanske skulle behöva ett intyg för höga bilar också… Fast när han kom och jag väl satt inlastad utan större blessyrer så var jag så vänlig, så vänlig.

Och apropå kängor så köpte jag mig ett par nya på rean. Inte fotriktiga, förnuftiga med plats för inlägg och i omöjliga storlek 35. Utan ett par snygga, flärdfulla 36:or med klack!  De ska ju ändå inte användas till mer än dekoration. Just nu låter jag fåfängan vinna över förnuftet. 

Som en handling av trots och som en känga till det här konstiga livet!