Nu är det bara några timmar kvar. Sedan är det här ödesåret
över. Nu kan det bara bli bättre. The båttom is nådd. Så vi tar nya, friska tag
och siktar mot framtiden. Den ljusnande och hoppingivande. Jag tror att jag
symboliskt ska krossa, klippa sönder eller smula något vid tolvslaget. För det
här året vill jag inte ha tillbaka!
Fast…
Så var det ju bröllopet. Det fantastiska, vackra med många
skratt och en liten tår i ögonvrån! Och semestern i Hjo som började i kaos men
som bjöd svengelska, skratt och allvar. Och utfärder till sjöstränder och
kaféer, bara vi två. Och barnen som flög ut och in på sina vingliga vingar. Så minns jag mina guldstunder med vackra kaffekoppar
och doften av ros och syrén mellan regnskurarna i min lilla värld. Och sedan
när det blev värre så fanns det långa telefonsamtal med skratt och tårar.
Omsorgen och omtanken som slösats på oss. Bullarna, bönerna och middagarna i
frysen. Alla möten med människor som klivit in i mitt liv en tid och delat med
sig av sig själva. Fikastunder på Lennarts där ett leende räcktes över
tillsammans med katalanen. Och alla dessa goda samtal!
Och så har jag kanske lärt mig att det här året också var ett år som
gick att leva sig igenom… trots allt.
