Hoppfullt

Idag doftar det jord. Det smackar om kängorna när jag går några försiktiga steg på vår grusväg. Under den mjuka, sörjiga ytan vilar den hårda tjälen fortfarande i marken. I skuggan dröjer ännu frosten kvar. Solen värmer små knoppar att börja svälla, kanske klarar de sig. Kanske fryser de en kall natt och vi blir utan små enkla vita rosor i sommar. Kanske återkommer vintern en gång till. Men idag tittar solen fram mellan lätta skyar. Idag är luften varm. Vintern är på väg att släppa greppet. Jag ser ett par svanar i stäck med sikte på sjön och med ett skarpt trumpetande över åkern.

Även denna vinter har ett slut

Igenslammad

En gammal brunn vid ett ödehus. I en sluttning. Igenslammad av outnyttjande. Bittert vatten av stillastående. Måste rensas och tömmas och skrubbas med sand. Allt det gamla unkna måste bort. Bara flödet håller brunnen vid liv.

Bara flödet och inget annat

Äras den som äras bör!

Några gånger i mitt måttligt idrottsintresserade liv har jag sett något långt lopp i tv. Jag menar  då något långt lopp på en arena någonstans i världen. Jag tänker ofta att det måste vara ostimulerande att springa runt, runt varv efter varv. Och ändå finns det människor som gör det. De tränar i åratal för just det loppet på ett OS eller VM. De försakar god mat och trevligt umgänge för att springa mil efter mil tills de faller ihop av utmattning. Och så är den stora dagen där. De ställer upp och springer. Några hamnar snart långt fram i fältet. De stimuleras av att ha någon strax bakom och de känner vittringen av seger. De hejas fram av publiken på läktarna och de flyger fram med lätta steg. Uppburna av beundran och segersötma.

Och så är det den där mannen som hamnar längst bak i fältet. Han ser hur de andra drar ifrån. Och fortsätter springa. Han ser hur de rundar svängen långt där framme och han fortsätter att springa. Snart ligger de jämsides fast på varsin sida av arenan. Och han fortsätter att springa. Han hör de främsta närma sig bakifrån, ligga jämsides och gå förbi. Och han fortsätter att springa. Så går då de första i mål. Han hör jublet och ser glädjeyran. Han har ett varv kvar. Och människan fortsätter att springa! Och jag vill resa mig upp ur soffan och jubla över denne fantastiska man som fortsätter att springa när vinnaren redan ställt upp för fotografering och gått därifrån och som tillsist når mållinjen obemärkt. 

Ära den som äras bör!

Dagsmeja

Allt är fruset, isbelagt. Snön ligger i mjuka sjok i min trädgård. Smala skottade gångar slingrar sig fram till vedboden och ut till vägen. Snön glittrar och gnistrar. I dag ser den ut som spunnet socker, fluffig och lätt. Solen värmer. Det droppar lite försiktigt från vedbodens takskägg. Snön smälter lite på trappan. Den första dagsmejan är här. Kanske kan jag sitta på trappan en liten, liten stund och värma ansiktet i solen. Det ska bli vår i år också. Den här oändligt långa vintern ska få ett slut. Det ska bli nya tider. Snart.

Tro

När det snöar igen.

När temperaturen sjunker igen.

När det fryser en gång till.

Då minns jag solen mot min kind.

Tålmodig

Tålmodig

Ordet tålamod för mina tankar till en tålig person med stort mod. Jag ser framför mig en riddare på en ståtlig häst, med mod i barm. En rese med lyftad panna och klar blick i en klar aktivitet i en bestämd riktning.

och så handlar det bara om att orka vänta

De minsta

Jag hörde en dokumentär på radion igår. En pojkes ord om sitt skolliv. Och en kavalkad av barn drog genom mitt minne. De flesta skolbarn barn är hela, rena och väl fungerande. Men en del barn är som spruckna koppar. Sköra, skadade och bara hjälpligt lagade.

Jag har sett många små passera. Stökiga, osäkra, ledsna och nedslagna men också sprudlande av liv och kreativitet. Vi har kämpat ihop. Glatts åt framsteg och våndats över misslyckanden. En pojke jobbade jag med några år och vi kämpade hårt tillsammans. När han äntligen lyckades utbrast han: Men det måste ju betyda att jag egentligen inte behövt gå till dig! Det var ett magiskt ögonblick! Han hade förstått att han ägde en egen kraft. Han hade fått hopp om framtiden. Andra når inte ända fram. Trots allt. Med dem är själv mötet det viktigaste. Strävan är att lyckas ge dem hopp. Och tro på att de har en plats i världen. Kanske kan mötet sätta spår. 

Mig har de lämnat rikare.

Spruken kopp -  nött kantstött

Ovarsamt hanterad

Guldkantad skör

Connection error

Connection error

Det fungerar inte

Är du ansluten?

Försök senare

Och så gör jag det igen

Och igen.

Och igen.

Och en dag går det.

Vinterkyla

Så kom den tillslut ändå.

Smygande ifrån norr för att svepa in min lilla fönstervärld i rimfrost och isrosor. Snön gnistrar i solen och vilar tung och blå i månskenet. Men bilrutornas frosttäcke är det ingen som uppskattar. Småfåglarna äter frenetiskt vid fågelbordet och rådjuren gör nya försök att äta upp våra tujor. 

Och till och med en och annan tonåring tar på sig en mössa. (Ja, det finns normalt två sorter: de som aldrig tar av sig mössan och de som aldrig sätter på sig en mössa). 

Vi eldar i kaminen tills den lyser röd i hörnet. Jag sveper in mig i julklappsfilten, låter värmen sakta tränga in i mig. 

Och allt känns ganska bra.

Kylslagen

När det träffat som

ett slag i ansiktet

När det trängt in

i märgen

När det gått

på djupet

Tar det tid att tina

Dagens citat

"Kaoset drabbar melodifestivalen.

Artister kan bli utan smink."

DN.se den 3/2 2012





Vad kan man säga?!

Ovisshet

Ovisshet kantrar lätt över till ovishet. Det är lätt att i ovissheten, ovisligen spekulera. Och då föreställa sig det värsta. Den mogna människan spekulerar inte. Hon har fostrats till att stå ut med att inte veta. Graden av vishet i ovisshet är därmed ett tecken på en människas mognad. Vi andra som inte riktigt nått dit än, känner oss mer som en eka på ett stormigt hav. Eller som en kanadensare i Vindelälven. Kastade som vi är mellan hopp och förtvivlan. Det som ändå går framåt är kanske att grunden till vår ovislighet förändras med åren. Det ska lite större ting till för att rubba oss. Det skakar lite mindre ofta under våra fötter för vi lär oss att vi klarar mer än vi tror.  Och lite oftare kan vi i förväg komma fram till att det värsta inte ofta drabbar oss…

Ovisshet

Så kastas allting över ända

Så kantrar båten

Så stjälper lasset

Så rasar världen ihop

Så går det ner som en pannkaka

Så brakar allting samman

Så är det kört

Så dras fötterna undan

Så märker man att det inte var så farligt…

Och när det värsta händer så låt oss falla handlöst. För om vi ska falla så låt oss falla i Herrens händer…

Eller för att citera en rädd människa på en milt forsande älv: Med Jesus i båten kan vi le mitt i stormen….