Jag hörde en dokumentär på radion igår. En pojkes ord om sitt skolliv. Och en kavalkad av barn drog genom mitt minne. De flesta skolbarn barn är hela, rena och väl fungerande. Men en del barn är som spruckna koppar. Sköra, skadade och bara hjälpligt lagade.
Jag har sett många små passera. Stökiga, osäkra, ledsna och nedslagna men också sprudlande av liv och kreativitet. Vi har kämpat ihop. Glatts åt framsteg och våndats över misslyckanden. En pojke jobbade jag med några år och vi kämpade hårt tillsammans. När han äntligen lyckades utbrast han: Men det måste ju betyda att jag egentligen inte behövt gå till dig! Det var ett magiskt ögonblick! Han hade förstått att han ägde en egen kraft. Han hade fått hopp om framtiden. Andra når inte ända fram. Trots allt. Med dem är själv mötet det viktigaste. Strävan är att lyckas ge dem hopp. Och tro på att de har en plats i världen. Kanske kan mötet sätta spår.
Mig har de lämnat rikare.
Spruken kopp - nött kantstött
Ovarsamt hanterad
Guldkantad skör
Kära Lotta!
SvaraRaderaHar suttit för mig själv en stund med "Stjärntals och Sandkorns" och njutit av dina fina texter. Om jag läser vill jag läsa texter som dina. "Melodramiska" - var det så du kallade dem?
Kram från Olga som skall läsa Narnia för Noak nu.