Ett skäligt liv

En glasmästare reagerade upprört och tog kontakt med media. Han skulle glasa in en balkong hos en funktionshindrad kvinna och berördes av hennes situation.

Hon satt där inne i värmen och längtade ut.

Och vem vill inte vara ute den här underbara sommaren? Uppleva ljuset, sommarvindens svalka och solens värme. Höra fågelsång och barnskratt.

Kvinnan hade rätt att få komma ut men ansåg sig behöva fler timmar ute. Hon hade därför överklagat beslutet.

Kommundelsnämnden kom fram till att hon levde ett skäligt liv.

Hon hade rätt till nio timmar i månaden.

Jag undrar var kommundelsnämndens medlemmar tillbringat sin semester…

Inget har hänt

Idag har inget hänt.

 Det är så i bland i stillheten och långsamheten. En hel dag går. Och inget händer. Så är det bara.

Men jag tog fram kameran och åkte runt i trädgården för att fotografera stillheten. Och den lät sig fångas.

Och det var bara det som hände idag. 

Och det var ju inget

Och vimpeln slokade lite trött i vinden

Studentskiva i trädgården

Så samlas vi alla en eftermiddag i vår gamla trädgård. Det är dukat till fest med ballonger i träden och lånade möbler. Vi blir många. Och vi har trevligt! Glada, goda släktingar och vänner i en härlig röra. Allt flyter på och ingen katastrof inträffar. Jag har släppt tyglarna och lutar mig tillbaka och låter festen pågå. Och maten är god och garnering är bra.Och allting räcker och blir över! 

Och vädret är på vår sida. Solen skiner lagom varmt och små molntussar ger svalka lite nu och då. Sommarvinden smeker våra bara armar. Av gårdagens blåsväder syns inget.

 Och studenten strålar och lyser. Hon har kämpat sig igenom ett märkligt läsår och klarat det med bravur. Och vi är stolta och glada. Och hon är nöjd. Och festen är till hennes ära!

Många hjälptes åt för att göra dagen god. Och vi är så tacksamma! 

Vad skulle vi gjort utan dessa hjälpande händer?

Goda vänner och lycka.

Så här kan livet också vara

Vissa människor

Vissa människor lämnar avtryck i själen. Det är som om de har tyngre fötter än oss andra. Det märks vart de gått fram. Det de säger har tyngd. Vi lyssnar på dem och deras ord landar djupt inom oss. Men samtidigt är de sällan stora i orden. Just därför lyssnar vi. De har en ödmjukhet i det de säger och kan därför vara raka och tydliga utan att det sårar. Kanske för att det är sagt av ren vänlighet.

Andra människor säger inte mycket. Men det de gör sätter spår. Det är vardagliga och omtänksamma handlingar. Som de sällan talar om och inte visar upp för andra.

De slår en signal. Skickar ett brev. Bakar bullar. Målar skåp. Och dricker kaffe i bersån.

Det är som om vissa människor bara genom det de gör och säger sprider en frid och ett lugn omkring sig. Samtalen bottnar. Handlingarna hamnar mitt i prick. Mitt i behovet. Och mitt i hjärtat. Och en vacker ton svävar liksom kvar när de går.

Händernas symfoni

Jag hörde en så vacker bild för ett tag sedan när jag såg programmet Mot alla odds. Uttrycket har fastnat i mig och jag har sett bilden för mig många gånger sedan dess. Pax sa: ”Jag ser på andra händer liksom en perfekt symfoni, med handrörelserna, man utför allting med friska händer”. Händernas symfoni. Det perfekta samspelet mellan hjärna och muskler, senor och nerver. Där varje rörelse utförs i harmoni och i ett mjukt flyt. Händer som dansar. Som smidigt utför sin uppgift. Det är vackert.

Men bara den som lever i disharmonin förstår. Den som aldrig behöver anstränga sig för att kunna klippa ett papper gläds inte över det. Den som inte vet vilken kraft det kostar att skära en sallad jublar inte över vad händerna kan. Det som utförs med automatik gläds man inte över.

Så för oss andra borde livet vara fyllt av glädjeämnen över det vi ändå kan. Vi borde glädjas åt varje liten lyckad rörelse. För vi är ju medvetna.

Fast istället frustreras vi över disharmonin. Och det är ju synd. 

Händernas symfoni

Sista sommaren

Kanske är det här sista sommaren i vår lilla by. Kanske är det sista sommaren vi sår salladsfrön i vår numera minimala odling. Just nu är det, det vi jobbar för. Att låta någon annan älska det här huset.  Att lämna över det och alla drömmar och planer till någon som vårdar det bättre än vi hann. Någon som vill vandra runt i trädgården och insupa alla dofter. Och som njuter av det.

Det är så livet är. Vi går vidare. Och livet går vidare trots det. Vi sorterar vårt liv och våra papper. Packar ned vårt överflöd. Vi hade besök från Uganda för ett par år sedan. Ephraim vandrade runt i vårt hus och såg sig omkring. Han vände sig mot mig och sa: ”Ni behöver aldrig köpa något mer i hela ert liv!” Och det blir mycket att packa. Och dela ut och skänka.

Samtidigt njuter jag mer medvetet av det vi har just nu. Vackra spegeldörrar, ljusa rum, syrenhäckar och fågelkvitter. Trädgårdens rymd och små vrår. Nästa sommar är det någon annan som rensar rabatterna och sår sallad i långa rader. Och vi har landat någon annanstans.

Utan återvändo.

Men än är det vi som äger. 

Så morsdagspresenten njuter jag av.

Och lådorna fyller vi med mer jord och med små frön av liv.

Löftesblommor

Nu står då äntligen äppelträden i blom. I år igen. De har försiktigt öppnat sig mot solen och livet. Fortfarande inte helt övertygade om att inget ont ska hända dem. Och det är ju inte ett löfte de kan ges. För än kan järnnätterna drabba. Bakslag får man räkna med i vårens och långsamhetens tid. Det är snarare regel än undantag. Så frågan är hur rustade de är att möta motgången. Vilka av dem som trots allt när hösten kommer stått emot kyla, regn och angrepp av insekter och annat otyg. Och vilka av dem som håller sitt löfte om att bära frukt. För det är ju trots allt det som är deras syfte. 

Fast just nu förgyller de min dag med doft och skönhet. 

Och jag tycker att det kan få vara nog. 

Månsken

Jag älskar när månen lyser in genom sovrumsfönstret. Förr försökte jag ibland hålla mig vaken bara för att kunna njuta av den. Numera håller månen mig sällskap sömnlösa nätter.

Det är något speciellt med månljus. Det är så milt och så vackert. Jag älskar till och med ordet. Månsken. Det är vackert. När månen är full riktigt skimrar den i våra gamla blåsta fönsterglas. Det ger mig lite ro. Och månljuset är så förlåtande. Inga skavanker syns. Inga dammråttor i hörnen. Allt bäddas in i skimret. I det dunkla ljuset. Jag kommer att sakna det här. Månskenet genom fönsterrutan.

Och att vakna av att solens strålar kittlar mig på näsan. Och morgonens jublande fågelsång genom rutan. För så här kan det väl inte vara i stan? Månskenet lyser svagare där bland gatuljus och billyktor. Där sover man bakom rullgardiner och fällda persienner. I mörker. För att utestänga.

Där vandrar månen osedd över himlen.

Dröm

Låt tanken sväva

Gränslöst

högt och fritt

Störtar den

Så störtar den

Regnstänk i långsamheten

Jag tänkte bara tala om att jag lever. Visserligen droppar regnet ner från himlen i strida strömmar. Himlen är totalt igenmulen och här inne får jag tända lampan mitt på dagen. Pilfinken kryper in under takskägget och sitter på sin pinne och kurar. Ruggigt är det. Och lite dystert. Och de tomma dagarna radar upp sig som en trädgårdsgång med klivstenar. Det händer inte mycket här i långsamheten. I det vanliga livet hade det varit vårrusning nu. Med fulltecknad kalender och sena kvällar. Här råder stillhet. Bara regndropparna rinner nerför rutan. 

 Men det är vår.

Och en och annan fågel kvittrar trotsigt i äppelträden.

Och snart är det terminsslut på högskolan. Och bal. Och bröllop. Och student.

Och då ska vi fira!

I långsamheten märks när  pelargonerna växer.

Vårsol

Idag var det gott att leva. Jag är ju lika väderberoende som en barometer och idag skiner solen. Så jag skjuter dysterheten åt sidan och tar fatt i det goda. Jag tror att jag vågar skriva att vintern rasat ut och våren äntligen landat. Pilfinksparet bygger bo i vår Mossebo-byggda holk och kajorna bygger i uthusets skorsten. Jag har boat in mig på uteplatsen och både druckit kaffe och ätit lunch där ute. Och idag blev det en tur med mannen och kameran för att fånga lite vår på bild. Sipporna står i backarna och bara njuter. Vi andas massor av frisk skogsdoft och försöker ta till vara på våra bästa ställen här ute. Det känns som om vi måste utnyttja det sköna så länge stigarna, stenarna, bäckarna och fåglarna fortfarande är våra. Småfåglarna blir curlade vid vårt fågelbord och får frön trots att det redan är maj. Och vi har belönats med att få glimtar av domherreparet varje dag. Men nu får de inte mer. Det är dags för dem att ta ansvar för sig själva nu, de små rackarna. För nu är det vår. Både ute och inne. 

Inget blir sämre av att man gläds åt det lilla

1:a maj-tankar

Vår äldsta dotter organiserade sitt första (och enda?) demonstrationståg när hon var fem år och just lärt sig skriva. Gatans barn ställde snällt upp sig på led och tågade efter med skyltarna vajande i vinden. ”Högre veckopeng” och ”Mat åt alla barn”. Klokt barn som satte fingret på den motsägelsefulla strävan många av oss har. Det att vi själva vill få det bättre men att alla andra ska ha det bra. Det nära och det långt borta. Det mycket viktiga och det som bara har betydelse för mig. Så fungerar väl vi människor helt enkelt. Om någon frågar mig vilket som är viktigast: att jag får åka på semester till Grekland eller att barnen i en torkdrabbad by i Afrika får äta sig mätta, så vet jag vad jag svarar. Sedan skulle jag utan dåligt samvete ändå boka min semesterresa och njuta av den. Oftast låter vi den personligt obetydliga viktigheten överskugga det livsviktiga som gäller andra. Är det rätt eller fel? Ska vi då inte få unna oss, vi som slitit och jobbat och sparat? På tusentals väggar i vårt land hänger budskapet Carpe Diem i vita träbokstäver. Fånga dagen, unna dig, njut av stunden. Gott så. Men när njutningen blir ett självändamål på bekostnad av de som har det sämre än vi, är det då sunt? När strävan att behålla min livsstil leder till att andra exkluderas, är det då det jag ville eller bara så det blev? Och alla vill vi ju få det bättre än vi har det. Och det är klart att vi har rätt att njuta av livet. Men när målet blir att köpa mig en perfektion jag ändå inte kan uppnå så har något viktigt gått förlorat. Det finns inga enkla svar på var mitt ansvar för andra börjar och var det tar slut men den första dagen i maj passar det väl bra att reflektera lite över vem som är viktig. Jag eller vi. Men prata går ju… Och om min plånbok vore tjockare kanske jag inte skulle leva den enkelhet jag lovordar utan också ge mig ut på resan för att fånga det perfekta livet. Och det är klart att jag kan göra mer, mycket mer.

Do you hear the peolpe sing... ur Les Miserables från föreställningen Musical World

Livet på en pinne

Det sägs att uttrycket är gammalt och betyder att man har ett gott och spännande liv. Härom dagen blev mitt liv lite väl spännande en stund. Jag hittade nämligen inte min pinne. Pinneminnet alltså. Det som innehåller hela mitt liv. Där jag utgjutit mina mörkaste tankar och där allt finns samlat. Och det fanns ingenstans. Hade jag glömt det i Nässjö eller tappat det? Tänk om någon hittade det och nyfiket öppnade och läste! Tänk om någon fick tillgång till mitt privataste utan att jag kunde göra något åt det. Jag kände mig blottad och naken och totalt maktlös. Och tänk om allt det jag hamrat ner på datorn liggandes på sidan i sängen (till fasa för arbetsterapeuten) gått förlorat. Alla mina anteckningar och tankar om livet. Jag jagade på mannen att söka i väskor och skrymslen och vrår. Utan resultat förstås. Man hittar sällan saker där de inte blivit tappade. Så lyfte jag på dynan i favoritfåtöljen. Och där låg min pinne i tryggt förvar. Oläst och hemligt.

Av detta har jag lärt mig att jag bör hänga pinneminnet noggrant om halsen och skaffa en backuppinne.

Och inte ha hela livet på en pinne. 

Modstulen

Någon har stulit mitt mod. Så nu sitter jag här med slokande axlar och hade väl släpat benen efter mig, om jag kunnat. Jag får nog göra en akut efterlysning på det världsomspännande Facebook. Kanske har någon hittat det. Finns det någon grupp för Missing courage? Om någon ser mitt mod så känns det igen på följande kännetecken: Det är litet, ynkligt och ganska tilltufsat men oerhört enträget. Det trivs bäst om det bara tar en dag i taget och vägrar ihärdigt att spekulera om sedan. Har också en fantastisk förmåga att flytta gränserna för vad som är uthärdligt. Det är totalt beroende av mänskligt sällskap och kreativitet.

Om någon förr i tiden förlorade livslusten eller sakta tvinade bort kunde man skylla på att elaka grannar stal ens mod med hjälp av trolldom. Det är därifrån ordet kommer. Modstulen. Nu för tiden behövs ingen trolldom. Det räcker så gott med några små ord. För ordets makt är stor. Och i mina öron ringer de så ofta jag låter dem. Min framtid sjunker ihop som en snögubbe i april. Och modet sticker svansen mellan benen och låter sig stjälas av rykten och missriktad välvilja.

Men jag är fortfarande jag.

Och naturligtvis låter jag inte modet fara.

Jag har snart samlat det igen.

Och tar en dag i taget.

Som alltid.

Och så dricker jag kaffet ur en kopp med guldkant

Yes!!

Jag var en gång i tiden med en skolklass till en missionskyrka och tittade på ett påskspel. Det var ett påskspel som engagerat hela församlingen. Skådespelarna var i alla åldrar och föreställningen var välregisserad och dramatisk. Lite väl dramatisk tyckte några av de minsta. En liten kille smög sig tätare och tätare intill mig. När Jesus spikades upp på korset viskade han: ”Han dör väl inte?” Och en annan pojke viskade tillbaka: ”Du ska få se!” Han lät lite hemlighetsfull och lite tröstande. Föreställningen fortsatte och stämningen var laddad. Så kom kvinnorna till graven och fick höra att Jesus blivit levande igen. Den lille grabben bredvid mig studsade upp på fötterna sträckte händerna rakt upp i luften i en segergest och ropade:” Yes!!”

Det är mer än tio år sedan det här hände men varje påskdag tänker jag på den där lille grabben. På den spontana glädjen och lättnaden över det lyckliga slutet. Och jag tänker att det är ett mysterium det här. Hur ett totalt nederlag kunde vändas i en seger. Och vissa dagar när segrarna uteblir så tröstar jag mig lite med den andre grabbens ord: ”Du ska få se!”

Krokus

Idag tittar krokusen fram i min stympade rabatt.Jorden är grå och allt runt omkring ser visset och dött ut och på gräsmattan ligger snön kvar i skuggiga lägen. Men idag blommar krokusen. Ironiskt nog är det den ruggigaste dagen på länge. Tjocka gråsvarta moln låter solen glimta fram bara sekundsnabbt.  Jag orkar inte sitta ute många minuter innan kylan och vinden driver mig in i stugvärmen igen. Så förmiddagskaffet dricker vi inne. Vi två som är hemma den här långfredagen. Och vi konstaterar att det stora beslutet nu börjar landa i oss. Sakta.

Jag har upptäckt att det är svårt att styra med små precisa rörelser här i världen. Jag övar på det. Men jag är för yvig. Jag tar i för mycket och kompenserar med överdrift. På alla områden, både i det specifika och i det allmänna. Jag behöver lära mig att låta allt ta tid. Och att använda fingertoppskänslan när jag styr. Beslut och lärdomar kan inte stressas fram. Det måste få mogna. Så som krokusen sakta tränger sig upp genom jordtäcket för att en dag, om än molnig och ruggig, slå ut i blom.

Books and Dreams

Idag lyser solen och jag längtar ut. Men från och med i morgon vankas det nya självständigare tider. Och det är bra.

Den här dagen sätter jag mig istället i solen i Salen och dricker mitt kaffe. Till sällskap har jag födelsedagspresenten från mina barn, tidskriften Books and Dreams. Så då läser jag och drömmer. Drömmer mig bort men också in i en annan litterär värld. Där författare sitter i sina skrivarlyor och cafeér. Där journalister flyger till Paris, London eller till någon annan del av världen. Bara så där. Jag drömmer mig in i mötena som uppstår när författare och journalister samtalar. Samhörighet och beundran. Ett liv fullt av kreativitet, inspiration och hårt arbete.

Och så, förstås, svävar jag in i drömmen om att skriva. Den gemensamma drömmen för en tredjedel av alla svenskar, enligt Books and Dreams. Drömmen om böcker och texter. Med mening och innehåll. Så för en stund låter jag allt vara möjligt. Och det känns ganska bra. 

Söndagshälsning

Så sitter jag där igen och tittar dumt på skafferidörren. För det slog mig just att det är där inne som termosen står. Och vad värre är så ligger dotterns goda cupcake därinne i en burk. Och här sitter jag. Det är svårt att vara spontan i det här livet. Visseljohannan tjuter på spisen och jag drar bort den från plattan. I tid. Lite planlöst öppnar jag kylskåpsdörren och kikar in. Som om någon skulle ha lagt in något gott där som en liten söndagshälsning. Jag lyfter blicken och undret sker. För där i kylskåpsdörren ligger en underbar cupcake! Ljuvliga unge, den omtanken värmer! Så jag häller kaffet i en plastflaska, väntar tills det ångat av lite, stänger och trär på en yllestrumpa. Nu är det inte fåfänga finkoppar som gäller utan enbart förnuftighet förpackad i strumptermos. Allt åker ner i ryggsäcken och jag ger mig ut på lånade hjul. Ut i friheten. Och jag andas solsken, kaffedoft och njuter av sötma och värme.

Så fick jag förmiddagsfika i solen jag också. 

Det tinar

Ute lyser solen och värmer faktisk där inte vinden kommer åt. Jag och naturen börjar sakta tina upp. Jag känner det nu. Den här veckan blir bra!

Idag har jag mysstunder med yngsta dotter. Bara vi två. Vi gör ingenting särskilt eller speciellt. Vi bara njuter av att ha vardag under samma tak. Det är så här det ska vara. Jag lever med. Jag lever med i hennes vardagsfunderingar, ansökningshandlingar och framtidstro. Det är inte självklart. Och bara för att det inte är självklart är det en gåva att vårda och hålla fast vid. Så här kan livet också vara. Naturligtvis dricker vi kaffe och te ur vackra koppar med guldkant! 

Snart seglar de andra flygfärdiga ungarna in och förvandlar Stilla veckan till den livligaste sedan jul. Jag gläder mig åt att få samla ungarna under mina vingar som den hönsmamma jag är. Att få dela även deras liv några dagar. 

Ja, glädjen tar jag ut i förskott! 

Medmänniska

Ibland känns bara vägen allt för lång. Den slingrar sig fram i all evighet. Och inte vet vi var den bär. Vägskyltarna har blåst ned eller är skrivna på ett språk vi inte förstår. Och inte är det någon aurostrada heller utan en liten ynklig och krokig väg, full av gropar och hål. Med branta uppförsbackar och hisnande nedförslut. Det är inte alltid så lätt. Och inte alltid så roligt heller.

Det är då den där goda, goda vännen finns där. Hon som vandrar med. Utan stora åthävor går hon med mig den här konstiga vägen. Hon lyfter luren och ringer för att höra hur det är. Hon orkar lyssna och står pall. Hon orkar med mitt ältande och tillåter mig inte att ge upp. Men tvingar mig inte heller till att vara käckt optimistisk. Så här är livet just nu, säger hon. Och lär mig att våga låta framtiden vila.

En sådan vän är  i sanning en medvandrande medmänniska. Och en medmänniska unnar jag oss alla.  

Smärtsamt

Nära smärtan

bränns det

De som inte står ut

står skamsna

Vi bär alla vår egen plåga

Kängor

När allt i livet går som i tjära är det lätt till att någon helt oskyldig får ut för frustrationen. Som den stackars taxichauffören som ringde idag och ville veta om jag kunde ta mig in i hans ganska höga bil. Naturligtvis kunde han inte veta att det strulat med olika säten de fyra sista gångerna jag åkt. Så då fick han sig en liten känga. Om att jag omöjligt kunde veta hur hög just hans bil är. Och om jag kanske skulle behöva ett intyg för höga bilar också… Fast när han kom och jag väl satt inlastad utan större blessyrer så var jag så vänlig, så vänlig.

Och apropå kängor så köpte jag mig ett par nya på rean. Inte fotriktiga, förnuftiga med plats för inlägg och i omöjliga storlek 35. Utan ett par snygga, flärdfulla 36:or med klack!  De ska ju ändå inte användas till mer än dekoration. Just nu låter jag fåfängan vinna över förnuftet. 

Som en handling av trots och som en känga till det här konstiga livet!

Gunga för högt

Har du sett en ensam gunga svänga i vinden? I en skymningsstund i höstrusket eller i en isande vintervind? När barnen var små lekte vi att det var änglar som gungade. Vi tittade på gungorna genom fönstret och berättade för varandra om hur änglarna nog såg ut. 

Våra änglar var glada och busiga små barnänglar. De stimmade och skrattade och gungade så högt de bara vågade. Kanske var det Gud själv som gav fart. Om vi lyssnade riktigt noga kunde vi nog, någonstans långt inne höra dem ropa: Högre! Högre!

Och Gud gav fart. Änglarna gungade tills det hisnade och de skrek av skräckblandad förtjusning, skratt och pur livsglädje.

Änglar kan aldrig gunga för högt.

De kan ju flyga.

Kaffepaus

Mitt i den här dagens kaos stannade tiden. Julkoppen med guldkant och den prickiga morsdagspresenten värmde. Doften av brinnande stearinljus och kokkaffe spred sig i mitt eget kök. Åh, vad jag har saknat de dofterna! En solstråle letade sig lätt förvirrad in genom köksrutan och smekte min kind. Gav lite vila. För en stund.