Sista sommaren

Kanske är det här sista sommaren i vår lilla by. Kanske är det sista sommaren vi sår salladsfrön i vår numera minimala odling. Just nu är det, det vi jobbar för. Att låta någon annan älska det här huset.  Att lämna över det och alla drömmar och planer till någon som vårdar det bättre än vi hann. Någon som vill vandra runt i trädgården och insupa alla dofter. Och som njuter av det.

Det är så livet är. Vi går vidare. Och livet går vidare trots det. Vi sorterar vårt liv och våra papper. Packar ned vårt överflöd. Vi hade besök från Uganda för ett par år sedan. Ephraim vandrade runt i vårt hus och såg sig omkring. Han vände sig mot mig och sa: ”Ni behöver aldrig köpa något mer i hela ert liv!” Och det blir mycket att packa. Och dela ut och skänka.

Samtidigt njuter jag mer medvetet av det vi har just nu. Vackra spegeldörrar, ljusa rum, syrenhäckar och fågelkvitter. Trädgårdens rymd och små vrår. Nästa sommar är det någon annan som rensar rabatterna och sår sallad i långa rader. Och vi har landat någon annanstans.

Utan återvändo.

Men än är det vi som äger. 

Så morsdagspresenten njuter jag av.

Och lådorna fyller vi med mer jord och med små frön av liv.

Löftesblommor

Nu står då äntligen äppelträden i blom. I år igen. De har försiktigt öppnat sig mot solen och livet. Fortfarande inte helt övertygade om att inget ont ska hända dem. Och det är ju inte ett löfte de kan ges. För än kan järnnätterna drabba. Bakslag får man räkna med i vårens och långsamhetens tid. Det är snarare regel än undantag. Så frågan är hur rustade de är att möta motgången. Vilka av dem som trots allt när hösten kommer stått emot kyla, regn och angrepp av insekter och annat otyg. Och vilka av dem som håller sitt löfte om att bära frukt. För det är ju trots allt det som är deras syfte. 

Fast just nu förgyller de min dag med doft och skönhet. 

Och jag tycker att det kan få vara nog. 

Månsken

Jag älskar när månen lyser in genom sovrumsfönstret. Förr försökte jag ibland hålla mig vaken bara för att kunna njuta av den. Numera håller månen mig sällskap sömnlösa nätter.

Det är något speciellt med månljus. Det är så milt och så vackert. Jag älskar till och med ordet. Månsken. Det är vackert. När månen är full riktigt skimrar den i våra gamla blåsta fönsterglas. Det ger mig lite ro. Och månljuset är så förlåtande. Inga skavanker syns. Inga dammråttor i hörnen. Allt bäddas in i skimret. I det dunkla ljuset. Jag kommer att sakna det här. Månskenet genom fönsterrutan.

Och att vakna av att solens strålar kittlar mig på näsan. Och morgonens jublande fågelsång genom rutan. För så här kan det väl inte vara i stan? Månskenet lyser svagare där bland gatuljus och billyktor. Där sover man bakom rullgardiner och fällda persienner. I mörker. För att utestänga.

Där vandrar månen osedd över himlen.

Dröm

Låt tanken sväva

Gränslöst

högt och fritt

Störtar den

Så störtar den

Regnstänk i långsamheten

Jag tänkte bara tala om att jag lever. Visserligen droppar regnet ner från himlen i strida strömmar. Himlen är totalt igenmulen och här inne får jag tända lampan mitt på dagen. Pilfinken kryper in under takskägget och sitter på sin pinne och kurar. Ruggigt är det. Och lite dystert. Och de tomma dagarna radar upp sig som en trädgårdsgång med klivstenar. Det händer inte mycket här i långsamheten. I det vanliga livet hade det varit vårrusning nu. Med fulltecknad kalender och sena kvällar. Här råder stillhet. Bara regndropparna rinner nerför rutan. 

 Men det är vår.

Och en och annan fågel kvittrar trotsigt i äppelträden.

Och snart är det terminsslut på högskolan. Och bal. Och bröllop. Och student.

Och då ska vi fira!

I långsamheten märks när  pelargonerna växer.

Vårsol

Idag var det gott att leva. Jag är ju lika väderberoende som en barometer och idag skiner solen. Så jag skjuter dysterheten åt sidan och tar fatt i det goda. Jag tror att jag vågar skriva att vintern rasat ut och våren äntligen landat. Pilfinksparet bygger bo i vår Mossebo-byggda holk och kajorna bygger i uthusets skorsten. Jag har boat in mig på uteplatsen och både druckit kaffe och ätit lunch där ute. Och idag blev det en tur med mannen och kameran för att fånga lite vår på bild. Sipporna står i backarna och bara njuter. Vi andas massor av frisk skogsdoft och försöker ta till vara på våra bästa ställen här ute. Det känns som om vi måste utnyttja det sköna så länge stigarna, stenarna, bäckarna och fåglarna fortfarande är våra. Småfåglarna blir curlade vid vårt fågelbord och får frön trots att det redan är maj. Och vi har belönats med att få glimtar av domherreparet varje dag. Men nu får de inte mer. Det är dags för dem att ta ansvar för sig själva nu, de små rackarna. För nu är det vår. Både ute och inne. 

Inget blir sämre av att man gläds åt det lilla

1:a maj-tankar

Vår äldsta dotter organiserade sitt första (och enda?) demonstrationståg när hon var fem år och just lärt sig skriva. Gatans barn ställde snällt upp sig på led och tågade efter med skyltarna vajande i vinden. ”Högre veckopeng” och ”Mat åt alla barn”. Klokt barn som satte fingret på den motsägelsefulla strävan många av oss har. Det att vi själva vill få det bättre men att alla andra ska ha det bra. Det nära och det långt borta. Det mycket viktiga och det som bara har betydelse för mig. Så fungerar väl vi människor helt enkelt. Om någon frågar mig vilket som är viktigast: att jag får åka på semester till Grekland eller att barnen i en torkdrabbad by i Afrika får äta sig mätta, så vet jag vad jag svarar. Sedan skulle jag utan dåligt samvete ändå boka min semesterresa och njuta av den. Oftast låter vi den personligt obetydliga viktigheten överskugga det livsviktiga som gäller andra. Är det rätt eller fel? Ska vi då inte få unna oss, vi som slitit och jobbat och sparat? På tusentals väggar i vårt land hänger budskapet Carpe Diem i vita träbokstäver. Fånga dagen, unna dig, njut av stunden. Gott så. Men när njutningen blir ett självändamål på bekostnad av de som har det sämre än vi, är det då sunt? När strävan att behålla min livsstil leder till att andra exkluderas, är det då det jag ville eller bara så det blev? Och alla vill vi ju få det bättre än vi har det. Och det är klart att vi har rätt att njuta av livet. Men när målet blir att köpa mig en perfektion jag ändå inte kan uppnå så har något viktigt gått förlorat. Det finns inga enkla svar på var mitt ansvar för andra börjar och var det tar slut men den första dagen i maj passar det väl bra att reflektera lite över vem som är viktig. Jag eller vi. Men prata går ju… Och om min plånbok vore tjockare kanske jag inte skulle leva den enkelhet jag lovordar utan också ge mig ut på resan för att fånga det perfekta livet. Och det är klart att jag kan göra mer, mycket mer.

Do you hear the peolpe sing... ur Les Miserables från föreställningen Musical World