1:a maj-tankar

Vår äldsta dotter organiserade sitt första (och enda?) demonstrationståg när hon var fem år och just lärt sig skriva. Gatans barn ställde snällt upp sig på led och tågade efter med skyltarna vajande i vinden. ”Högre veckopeng” och ”Mat åt alla barn”. Klokt barn som satte fingret på den motsägelsefulla strävan många av oss har. Det att vi själva vill få det bättre men att alla andra ska ha det bra. Det nära och det långt borta. Det mycket viktiga och det som bara har betydelse för mig. Så fungerar väl vi människor helt enkelt. Om någon frågar mig vilket som är viktigast: att jag får åka på semester till Grekland eller att barnen i en torkdrabbad by i Afrika får äta sig mätta, så vet jag vad jag svarar. Sedan skulle jag utan dåligt samvete ändå boka min semesterresa och njuta av den. Oftast låter vi den personligt obetydliga viktigheten överskugga det livsviktiga som gäller andra. Är det rätt eller fel? Ska vi då inte få unna oss, vi som slitit och jobbat och sparat? På tusentals väggar i vårt land hänger budskapet Carpe Diem i vita träbokstäver. Fånga dagen, unna dig, njut av stunden. Gott så. Men när njutningen blir ett självändamål på bekostnad av de som har det sämre än vi, är det då sunt? När strävan att behålla min livsstil leder till att andra exkluderas, är det då det jag ville eller bara så det blev? Och alla vill vi ju få det bättre än vi har det. Och det är klart att vi har rätt att njuta av livet. Men när målet blir att köpa mig en perfektion jag ändå inte kan uppnå så har något viktigt gått förlorat. Det finns inga enkla svar på var mitt ansvar för andra börjar och var det tar slut men den första dagen i maj passar det väl bra att reflektera lite över vem som är viktig. Jag eller vi. Men prata går ju… Och om min plånbok vore tjockare kanske jag inte skulle leva den enkelhet jag lovordar utan också ge mig ut på resan för att fånga det perfekta livet. Och det är klart att jag kan göra mer, mycket mer.

Do you hear the peolpe sing... ur Les Miserables från föreställningen Musical World