Ovisshet

Ovisshet kantrar lätt över till ovishet. Det är lätt att i ovissheten, ovisligen spekulera. Och då föreställa sig det värsta. Den mogna människan spekulerar inte. Hon har fostrats till att stå ut med att inte veta. Graden av vishet i ovisshet är därmed ett tecken på en människas mognad. Vi andra som inte riktigt nått dit än, känner oss mer som en eka på ett stormigt hav. Eller som en kanadensare i Vindelälven. Kastade som vi är mellan hopp och förtvivlan. Det som ändå går framåt är kanske att grunden till vår ovislighet förändras med åren. Det ska lite större ting till för att rubba oss. Det skakar lite mindre ofta under våra fötter för vi lär oss att vi klarar mer än vi tror.  Och lite oftare kan vi i förväg komma fram till att det värsta inte ofta drabbar oss…

Ovisshet

Så kastas allting över ända

Så kantrar båten

Så stjälper lasset

Så rasar världen ihop

Så går det ner som en pannkaka

Så brakar allting samman

Så är det kört

Så dras fötterna undan

Så märker man att det inte var så farligt…

Och när det värsta händer så låt oss falla handlöst. För om vi ska falla så låt oss falla i Herrens händer…

Eller för att citera en rädd människa på en milt forsande älv: Med Jesus i båten kan vi le mitt i stormen….