Några gånger i mitt måttligt idrottsintresserade liv har jag sett något långt lopp i tv. Jag menar då något långt lopp på en arena någonstans i världen. Jag tänker ofta att det måste vara ostimulerande att springa runt, runt varv efter varv. Och ändå finns det människor som gör det. De tränar i åratal för just det loppet på ett OS eller VM. De försakar god mat och trevligt umgänge för att springa mil efter mil tills de faller ihop av utmattning. Och så är den stora dagen där. De ställer upp och springer. Några hamnar snart långt fram i fältet. De stimuleras av att ha någon strax bakom och de känner vittringen av seger. De hejas fram av publiken på läktarna och de flyger fram med lätta steg. Uppburna av beundran och segersötma.
Och så är det den där mannen som hamnar längst bak i fältet. Han ser hur de andra drar ifrån. Och fortsätter springa. Han ser hur de rundar svängen långt där framme och han fortsätter att springa. Snart ligger de jämsides fast på varsin sida av arenan. Och han fortsätter att springa. Han hör de främsta närma sig bakifrån, ligga jämsides och gå förbi. Och han fortsätter att springa. Så går då de första i mål. Han hör jublet och ser glädjeyran. Han har ett varv kvar. Och människan fortsätter att springa! Och jag vill resa mig upp ur soffan och jubla över denne fantastiska man som fortsätter att springa när vinnaren redan ställt upp för fotografering och gått därifrån och som tillsist når mållinjen obemärkt.
Ära den som äras bör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar