De här dagarna när ingenting egentligen händer. Jag undrar hur många människor som lever så just nu, precis som jag. Ett liv där just nu, varje dag är en dag i ett mellanrum. Det jag skulle kunna ta spjärn emot känns bakom och borta. Det jag borde sikta mot känns avlägset och för tidigt. Det är inte det att jag inte vill sikta framåt. Det känns bara som om det inte är så stor idé eftersom framtiden är så avlägsen. Samtidigt märker jag ju vad detta gör med mig. Jag tappar liksom fart och fokus och inspiration. Att det är så lätt och att det kan gå så fort. Jag har tvåmånadersjubileum på söndag. Två månader i stillhet och väntan. Nu borde jag lyfta upp min panna och ta mig an. Vässa klorna.
Så kokar jag lite kaffe. Hämtar fram en bit julstolle ur skafferiet. Skriver några rader.
Upptäcker: att det är nog.
Stormbyarna får fågelbordet att dansa i äppelträdet och skymningen sänker sig sakta. Grantopparna bugar i vinden nedanför åkern och den sanka hagen. I salen är det julpyntat och stilla. Jag hör köksklockans tickande. Jag hör den nu! I höstas hävdade jag bestämt att den tickade så tyst att ingen kunde bli störd. Nu hör jag varje sekund ticka förbi, taktfast. Salens blandning av nytt och gammalt, pressglas och kristall ger mig ro. Klockans tickande ackompanjerar min vila. De här dagarna som saknar riktning och som svävar i sitt eget kosmos. Mellandagarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar