Nu blommar julrosorna i snötäckta rabatter och invid husknutar. Vita mot den vita snön. Nästan osynliga. Men de blommar. Mina står i krukor i väntan på att få planteras ut när tjälen gått ur jorden. Färgen påminner om gammal spets och det är som att smeka slitet siden. Den är helt enkelt vacker, på ett anspråkslöst och inte särskilt högljutt vis. Nära betraktad avslöjas ett fint nät av svagt gröna linjer. Utsökt. Och osökt kommer jag att tänka på en gammal sägen jag hört någonstans.
Några barn söker efter Jesusbarnet. De springer pratande och skrattande genom snön. En liten flicka kommer lite efter de andra. Hon är glad och förväntansfull. Äntligen ska hon få se barnet hon älskar så högt. Men så hör hon hur de andra börjar skryta för varandra. De berättar om vilka gåvor de har. Vad de ska skänka Jesusbarnet. Flickan blir tystare och tystare och drar sig undan de andra. Hon är fattig. Hon har ingen gåva. Bedrövat sjunker hon ner i snön. Hon böjer sitt huvud i skam. Hon sörjer inte över att inte kunna överglänsa de andra. Inte heller över att hon är fattig. Hon sörjer över att hon inte kan visa Jesusbarnet sin kärlek. Sakta börjar tårarna rinna ner för de kalla kinderna och droppa ned i snön. Det är då miraklet sker. Där hennes tårar möter snön sticker, mitt i vintern, små knoppar upp. De spricker ut till vackra, rent vita blommor. Förundrad plockar flickan blommorna. Hennes gåva till Jesusbarnet väckte stor beundran. Men störst beundran väckte den kärlek hon visade barnet. Till minne av detta blommar nu julrosorna runt jul, i snön, varje år.
Kanske kan tårar förvandlas till rosor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar