Så fanns glasrutan där.
Då fanns plötsligt ett mer brukbart inne och ett betraktande som gav inblick på avstånd. Men i det handblåsta glaset silas verkligheten. De vassa kanterna suddas ut. Och kan bara tänkas.
Glas! Med ljusgenomsläpp och med klarhet. Det föds ur eld och formas av luft. Så skört att det splittras i tusen bitar. Så starkt att det står emot den bistraste kyla och den vildaste storm.
Som en människa.
De handblåsta glasen buktar. De får verkligheten att krumbukta sig utanför fönstret.
Flaggstången splittras upp i en impressionistisk målning och träden vajar i otakt bakom rutan. Det är vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar