Dimsyn

Minns ni hur det var att vara tjugo år eller däromkring? Åren runt tjugo är kanske de år i livet som är mest osäkra. Det är som att balansera på en mosse utan att säkert veta var man ska sätta ned fötterna. På ett sätt står livet öppet. Mycket är oskrivet. Men samtidigt är det lätt att gripas av svindel inför alla val och möjligheter. Livet är inriktat på att få veta vad man ska bli, vad man ska göra och vart man ska göra det. Jag minns att jag ville ha målet tydligt utmärkt och vägen klart utstakad med tydliga snitslar. Det skrämde mig att jag inte fick något klart svar. Ändå frågade jag nära och kära, mig själv och inte minst Gud. Men ingen ville, eller kunde ge mig ett svar. I alla fall inte ett samstämmigt eller ett så tydligt svar som jag önskade mig. Vid ett tillfälle när jag suckade över detta sa en vis man till mig:

Om du frågar Gud av hela ditt hjärta vad Han vill att du ska göra och Han inte svarar så behöver du inte veta det just nu!

Då, när jag var ung klamrade jag fast vid de orden som om de var en livboj. Nu har jag ju, med några fler år på nacken fått lära mig att jag inte måste veta. Därför är det ganska skönt att ha passerat fyrtiofem. Visserligen kan framtiden ibland vara oviss. Det kanske inte blir som jag tänkt mig. Det kan till och med bli det jag absolut inte vill. Men det är inte hela världen. Jag har fått lära mig att det bär. Jag klarar det.

Dimsyn

Dimstråk skymmer vägen

Fördunklar landskapet

Suddar ut möjligheterna

Döljer farorna

Förundrad ser du

Dimman lättar

Steg för steg

Inte mer än så

Men nog