Nu blommar kastanjen i vår lilla by. Vackra pyramidblommor
som lyser som ljus på grenarna. Då går mina tankar till en liten pojke som nu
hunnit bli ganska stor. Vi jobbade ihop några år. Slet. Mitt i allt så hittade
vi varandra, så där som det kan bli när människor verkligen möts.
En vår talade vi om kastanjerna. Jag berättade om hur vackra
jag tycker att blommorna är. Vi närgranskade och upptäckte tillsammans. Så gick
sommaren och det blev höst. Livet svängde och vi möttes inte längre varje dag.
Så en dag möts vi igen. Han skrapar lite med foten och ler
generat. Så sträcker han fram handen och ger mig två blankputsade kastanjer. ”Du
kan plantera dem i din trädgård så du får egna träd” säger han, vänder på
klacken och springer iväg.
Så varje vår när kastanjerna blommar och varje höst när det
ligger blanka kastanjer på backen går mina tankar med ett leende till en liten
pojke som värmde mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar