Så har vi mötts efter 26 år och vi var oss precis lika. Lite
visare. Lite vitare (i håret). Lite rundare. Men så glada över att mötas. Det
som vi trodde var ett evigt farväl blev ett återseende efter många, långa år.
Vi jämförde våra liv. Mycket har hänt och mycket har vi upplevt. Både gott och
svårt. De har flyttat från land till land. De har bott i tre olika världsdelar,
varit med om förföljelse och jordbävningar. Vi har flyttat från Östergötland
till Småland. Det lilla vackra spädbarnet vi såg sist jobbar nu i Korea som
universitetslärare i engelska. Och vacker är hon fortfarande.
Vi fick träffas några timmar och fika (”FIKA is a verb!”) Vi
delade minnen och skrattade åt gamla bilder där vi var så unga och så fulla av
liv och galenskap. Deras första
upplevelse av snö. Första isfisket här på vår sjö. Vårt vackra östgötska slott
som gav oss upplevelser och minnen för livet. Lucia och pepparkaksbak.
Lektioner i slottet och myskvällar i annexet. Och åttitalsfrisyrerna! Och
glasögonen! Och glädjen över det lilla barnet som föddes i slutet av vårt
gemensamma läsår. Hon som fick heta Elg i andranamn eftersom den stolta pappan
äntligen fick se en stor, pampig älg innan de reste tillbaka till Bangladesh.
Vi som tog oss till slottet i går kände oss varma och
lyckliga när vi åkte därifrån till våra olika liv i olika städer och byar. Vi
hade hjälpt en ung kvinna att få en bit av sin identitet genom att de
sagogestalter hon växt upp med blev människor av kött och blod och slottet i
Sverige blev en verklig byggnad med kalkstensgolv och vackra tak. Framförallt
fick vi mötas och känna att avstånd och år inte kan utrota vänskapen. Den vilar
bara. Som Törnrosa väcks den upp av en kindkyss och en varm omfamning i ett
slott i sagolandet Sverige.
 |
| Foto från Correns hemsida av Paola Svensson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar