Hembakedoften saknar jag. Och dunket från diskmaskinen stör
mig inte på nätterna. Ingen snarkar i mitt öra. Här finns inga kaffestunder med
bästa koppen i höstsolen och inga små spontana mysstunder. För jag lever på
avstånd, mellan tiden. Det finns ingen livsluft här och ingen musik ringer i
mitt öra. Ingen fiolstämma strävar och ingen solostämma övas. Inga fantastiska
danssteg och framsteg får jag dela. Ingen kryper intill mig för tröst och
fniss. Och inga inköpslistor diskuteras. För jag är mellan tiden och tycks ha
fastnat här. Här fläktar inte svala vindar in genom ett öppet fönster eller för
den delen ett stängt. Och temperaturen är konstant oberoende av höststormar och
frostnätter. Golvet knarrar inte. Och alla dörrar är lika breda. I mellantiden
finns ingen riktning. Här finns bara tidsfördriv.
Jag lever i ett vakuum. Inrymd i min egen tidskapsel reser jag mellan tiden. Det finns ingen botten här eftersom ett vakuum är ett intet.
Minuterna går inte eftersom jag halkat och fallit emellan
Usch, usch Amen! Jag kramade just Noak farväl. Han går till skolan nuoch jag kommer hem efter att han somnat. Skall i väg nu och skriva kontrakt för ett porträtt och sedan köpa lite konstnärsmaterial varpå jag jobbar som personlig assistent i fyra timmar. Hujedamejjen Lotta vilken tristess du befinner dig i just nu, om jag får säga så. Och hur underbart du beskriver det där vanliga som är ett hem och ett LIV! Men vet du? Lite av det där vanliga som du beskriver kan jag sakna oerhört när jag bor i en lägenhet på sjätte våningen i närheten av E18 (där 30000 bilar passerar om dagen) Jag saknar golvknarr. Lika breda dörrar. Inget besök av någon liten myra som kommit på villovägar... Men jag har Noak och jag har Hans!
SvaraRaderaÅh, allt det där VANLIGA hur viktigt det är kära Lotta!
En varm KRAM till dig!