Solnedgång

Igår gick solen ned. Det gör den ju alltid.

Vi satt i var sin solstol vid en liten strand. Med tetermos jordgubbar och smörgåsar med rökt makrill. Solen sjönk sakta i Vättern med Visingsö som bakgrund. Jag grävde ned tårna i sanden. Luktade på sjön. Blundade mot solen, fast inte när jag stod upp för då går det illa. Med tårna i vattnet koncentrerade jag mig på att vara just där. Just då.

Vi satt där och tittade på det vackra och småpratade om vardagligheter som det lätt blir när man varit gifta så länge och delat så mycket. Och det är väl det som är livet.

Så närmade sig solnedgångscrescendot. Vi var inte längre ensamma på stranden. En barnfamilj satt tätt ihop på en bänk. En äldre herre med runt skägg, basker och en bok slog sig ned på en trädstam. Och två unga tjejer med svartfärgat hår satte sig i sanden.

Kamerorna knäppte i kör på jakt efter den ultimata bilden i absolut rätt ögonblick. Och vi betraktade alla ett urgammalt skådespel som om det var vi som upptäckt det. Var och en precis där i livet vi befann oss just då.

Och det var ändå en rätt ordinär solnedgång vid Vätterns strand en kväll i Juli.

Vinden krusar vattenytan

Veckar den

Så solen har miljoner speglar

att doppa sitt nederlag i

Med bravur