Under eken

Klockan är ett. I vanliga fall hade mer än halva arbetsdagen varit förbi och jag skulle strax inleda dagens sista lektion. Om det varit mitt i terminen. Men nu är det ju faktiskt sommar. Och de flesta lärarna i vårt land har fortfarande ledigt. Så jag låtsas att jag också har sommarlov. För då är det inte så konstigt med långsamhet. Då kan det vara helt normalt att dagen består av lång frukost följt av en kaffetår. Då är det inte ovanligt att läsa en roman mitt på blanka förmiddagen och att ta en tupplur efter lunch. Då är stillheten eftertsträvansvärd och till och med hyllad. Alla stressade svenskar som tänkt sig att semestern skulle bli just så och inte drunkna i måsten, aktiviteter och renoveringar suckar avundsamt. Och tänker att nästa sommar ska jag ta mig tid till att ligga i hängmattan. Så precis som med allt annat i livet är det ovanliga bara ovanligt ställt i relation till något vanligt. Och nu, några veckor till är långsamheten och stillhetens tid, om inte vanlig så i alla fall fullt normal. 

Och under eken får lång tid en annan innebörd 

och långsamheten blir en dygd.