Nu fylls dagarna av sommar. Kaffestunder och sovstund under
bar himmel när krafterna tryter. Solglimtar och regnskurar i ett svenskt
virrvarr. Och mina ungar flyger inte iväg på några veckor än. Men fågelungarna
vinglar omkring i min sargade trädgård. Orädda och livrädda på en gång så som
flygfärdiga ungar är. Föräldrarna vakar ängsligt och önskar av allt sitt hjärta
att vingarna bär och att de ska slippa göra sig illa. Visst bär vingarna och
visst svingar de sig högre och högre med allt färre landningar i det trygga
boet.
Jag svingade mig iväg på loppis igår med goda vänner och en
kaffekorg. Vi utbytte fikabröd och små och stora tankar. Precis så som det är
ibland när man verkligen möts. Och så tittade vi oss igenom ett ridhus-loppis
fullproppad med nödvändiga och onödiga ting.
Naturligtvis kom jag hem med en guldkant. För det behöver
både jag och livet.
Precis det där vi har pratat om så många gånger, barnens olika långa flygturer. Små barn små turer, men att åka till Ramsele på hockeyläger själv, känns i en mammas hjärta. Men du brukar alltid peppa och säga att det kommer att gå bra! Kram Camme
SvaraRaderaTur att livet är så, att vi får vänja oss lite i taget. Resor bort känns alltid i hjärtat men tänk när de kommer tillbaka sedan! Lite starkare och förhoppningsvis lite klokare och fulla av upplevelser!
SvaraRadera