Nu är det dofternas tid i min trädgård.
Trädgården har inte de bästa förutsättningarna i världen.
Klimatet är kargt. Jorden är mager och består mest av sand. Vissa delar av
trädgården får ingen sol, andra ingen skugga. Och den får för lite omvårdnad.
Ändå belönar den mig varje år. Jag vandrar genom den. Går
ditt min näsa leder mig. Förbi spireans vita blommor. Så oansenliga var för sig
men mångfalden hänför. Vidare nosar jag mig fram till äppelträdens ljuva doft.
Så hamnar jag vid syrenerna. Jag kan gå länge bland syrener i min trädgård. De
ramar in och skapar rum. Jag sitter i skuggan av en syren och andas. Fyller
hjärtat av doften. Sparar den till sedan. Till höstrusk och vintermorgnar.
Njuter av lyxen av blommor i vitt, ljuslila och stark purpur.
Sedan, runt midsommar placerar vi våra stolar vid
chersminbuskarna i en annan del av trädgården. Vi dricker kaffe där. Sover
middag. Drar in väldoften.
Så kommer rosornas tid. Och floxens. Floxen doftar inte bara
gott. Den doftar barndom. Norska somrar vid havet. Solvarma promenader ner till
handelsboden med en svettig peng med hål i, hårt innesluten i min hand, för att
köpa is. Precis så som vresrosor
doftar skolgård och klipulver och kurragömmalekar på gatan.
Orensade rabatter och allt som inte finns där spelar
plötsligt ingen roll. Dofterna har jag ändå. Och jag känner mig rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar