Studentskiva i trädgården

Så samlas vi alla en eftermiddag i vår gamla trädgård. Det är dukat till fest med ballonger i träden och lånade möbler. Vi blir många. Och vi har trevligt! Glada, goda släktingar och vänner i en härlig röra. Allt flyter på och ingen katastrof inträffar. Jag har släppt tyglarna och lutar mig tillbaka och låter festen pågå. Och maten är god och garnering är bra.Och allting räcker och blir över! 

Och vädret är på vår sida. Solen skiner lagom varmt och små molntussar ger svalka lite nu och då. Sommarvinden smeker våra bara armar. Av gårdagens blåsväder syns inget.

 Och studenten strålar och lyser. Hon har kämpat sig igenom ett märkligt läsår och klarat det med bravur. Och vi är stolta och glada. Och hon är nöjd. Och festen är till hennes ära!

Många hjälptes åt för att göra dagen god. Och vi är så tacksamma! 

Vad skulle vi gjort utan dessa hjälpande händer?

Goda vänner och lycka.

Så här kan livet också vara

Vissa människor

Vissa människor lämnar avtryck i själen. Det är som om de har tyngre fötter än oss andra. Det märks vart de gått fram. Det de säger har tyngd. Vi lyssnar på dem och deras ord landar djupt inom oss. Men samtidigt är de sällan stora i orden. Just därför lyssnar vi. De har en ödmjukhet i det de säger och kan därför vara raka och tydliga utan att det sårar. Kanske för att det är sagt av ren vänlighet.

Andra människor säger inte mycket. Men det de gör sätter spår. Det är vardagliga och omtänksamma handlingar. Som de sällan talar om och inte visar upp för andra.

De slår en signal. Skickar ett brev. Bakar bullar. Målar skåp. Och dricker kaffe i bersån.

Det är som om vissa människor bara genom det de gör och säger sprider en frid och ett lugn omkring sig. Samtalen bottnar. Handlingarna hamnar mitt i prick. Mitt i behovet. Och mitt i hjärtat. Och en vacker ton svävar liksom kvar när de går.

Händernas symfoni

Jag hörde en så vacker bild för ett tag sedan när jag såg programmet Mot alla odds. Uttrycket har fastnat i mig och jag har sett bilden för mig många gånger sedan dess. Pax sa: ”Jag ser på andra händer liksom en perfekt symfoni, med handrörelserna, man utför allting med friska händer”. Händernas symfoni. Det perfekta samspelet mellan hjärna och muskler, senor och nerver. Där varje rörelse utförs i harmoni och i ett mjukt flyt. Händer som dansar. Som smidigt utför sin uppgift. Det är vackert.

Men bara den som lever i disharmonin förstår. Den som aldrig behöver anstränga sig för att kunna klippa ett papper gläds inte över det. Den som inte vet vilken kraft det kostar att skära en sallad jublar inte över vad händerna kan. Det som utförs med automatik gläds man inte över.

Så för oss andra borde livet vara fyllt av glädjeämnen över det vi ändå kan. Vi borde glädjas åt varje liten lyckad rörelse. För vi är ju medvetna.

Fast istället frustreras vi över disharmonin. Och det är ju synd. 

Händernas symfoni

Sista sommaren

Kanske är det här sista sommaren i vår lilla by. Kanske är det sista sommaren vi sår salladsfrön i vår numera minimala odling. Just nu är det, det vi jobbar för. Att låta någon annan älska det här huset.  Att lämna över det och alla drömmar och planer till någon som vårdar det bättre än vi hann. Någon som vill vandra runt i trädgården och insupa alla dofter. Och som njuter av det.

Det är så livet är. Vi går vidare. Och livet går vidare trots det. Vi sorterar vårt liv och våra papper. Packar ned vårt överflöd. Vi hade besök från Uganda för ett par år sedan. Ephraim vandrade runt i vårt hus och såg sig omkring. Han vände sig mot mig och sa: ”Ni behöver aldrig köpa något mer i hela ert liv!” Och det blir mycket att packa. Och dela ut och skänka.

Samtidigt njuter jag mer medvetet av det vi har just nu. Vackra spegeldörrar, ljusa rum, syrenhäckar och fågelkvitter. Trädgårdens rymd och små vrår. Nästa sommar är det någon annan som rensar rabatterna och sår sallad i långa rader. Och vi har landat någon annanstans.

Utan återvändo.

Men än är det vi som äger. 

Så morsdagspresenten njuter jag av.

Och lådorna fyller vi med mer jord och med små frön av liv.

Löftesblommor

Nu står då äntligen äppelträden i blom. I år igen. De har försiktigt öppnat sig mot solen och livet. Fortfarande inte helt övertygade om att inget ont ska hända dem. Och det är ju inte ett löfte de kan ges. För än kan järnnätterna drabba. Bakslag får man räkna med i vårens och långsamhetens tid. Det är snarare regel än undantag. Så frågan är hur rustade de är att möta motgången. Vilka av dem som trots allt när hösten kommer stått emot kyla, regn och angrepp av insekter och annat otyg. Och vilka av dem som håller sitt löfte om att bära frukt. För det är ju trots allt det som är deras syfte. 

Fast just nu förgyller de min dag med doft och skönhet. 

Och jag tycker att det kan få vara nog. 

Månsken

Jag älskar när månen lyser in genom sovrumsfönstret. Förr försökte jag ibland hålla mig vaken bara för att kunna njuta av den. Numera håller månen mig sällskap sömnlösa nätter.

Det är något speciellt med månljus. Det är så milt och så vackert. Jag älskar till och med ordet. Månsken. Det är vackert. När månen är full riktigt skimrar den i våra gamla blåsta fönsterglas. Det ger mig lite ro. Och månljuset är så förlåtande. Inga skavanker syns. Inga dammråttor i hörnen. Allt bäddas in i skimret. I det dunkla ljuset. Jag kommer att sakna det här. Månskenet genom fönsterrutan.

Och att vakna av att solens strålar kittlar mig på näsan. Och morgonens jublande fågelsång genom rutan. För så här kan det väl inte vara i stan? Månskenet lyser svagare där bland gatuljus och billyktor. Där sover man bakom rullgardiner och fällda persienner. I mörker. För att utestänga.

Där vandrar månen osedd över himlen.

Dröm

Låt tanken sväva

Gränslöst

högt och fritt

Störtar den

Så störtar den

Regnstänk i långsamheten

Jag tänkte bara tala om att jag lever. Visserligen droppar regnet ner från himlen i strida strömmar. Himlen är totalt igenmulen och här inne får jag tända lampan mitt på dagen. Pilfinken kryper in under takskägget och sitter på sin pinne och kurar. Ruggigt är det. Och lite dystert. Och de tomma dagarna radar upp sig som en trädgårdsgång med klivstenar. Det händer inte mycket här i långsamheten. I det vanliga livet hade det varit vårrusning nu. Med fulltecknad kalender och sena kvällar. Här råder stillhet. Bara regndropparna rinner nerför rutan. 

 Men det är vår.

Och en och annan fågel kvittrar trotsigt i äppelträden.

Och snart är det terminsslut på högskolan. Och bal. Och bröllop. Och student.

Och då ska vi fira!

I långsamheten märks när  pelargonerna växer.