Framtiden

Framtiden är inte nu.

Den sträcker sig bortom och utom räckhåll.

Om den vet vi ingenting.

Vi kan bara ana.

Eller med hjälp av egna och andras erfarenheter göra rimliga antaganden.

Det vill säga om förutsättningarna är givna.

Och är de någonsin det.

För det som är sant idag är det inte i morgon.

Och så är det slumpen eller ödet eller tillfälligheterna eller sammanträffandena.

Eller Guds hand.

Vi kan bara välja det som låter sig väljas.

Vi kan bara åka med när vi inte har något val.

Framtiden är inte nu.

Så låt den vila tills den kommer.

Växlande molnighet

Det är bara att gilla läget. Det är ingen ide att gråta över spilld mjölk. Man får ta dagen som den kommer. Huvudet upp och fötterna ned. Efter regn kommer solsken. Alltid gläder det nån. Väck inte den björn som sover. Det är bara att ta nya tag.

Det kommer en dag i morgon också!

Och tack och lov för det!

Livskraft

Innan vi flyttade in i vårt hus fanns det ett växthus i trädgården. Det blåste ner under en vinterstorm och kvar stod bara grunden. Där i växte tulpaner varje vår. För ett par år sedan bestämde vi oss för att utnyttja grunden. Vi grävde och rensade. Vi täckte noga med täckduk innan vi placerade dit sex gånger två pallkragar med en fin gång mellan. I år blommar tulpanerna i en av pallkragarna. De har letat sig upp genom täckduken i kraftig presenning och genom ytterligare 40 cm jord och tittar glada upp mot solen.

De sex lådorna har den här helgen blivit tre. Det blir en mer rensvänlig höjd på så vis. Jag tänker gräva ner händerna i jorden och njuta av strukturen. Jag tänker så mina sallader själv. Jag tänker rensa själv. Och jag tänker skörda timjan, sallad, sockerärt och krasse. Jag tänker följa hur små groddar livskraftigt spänger sig fria ur hårda frön. Jag tänker glädjas åt det. Jag tänker placera en stol där nere i grunden och sitta och beundra växtkraften och njuta av dofterna.

Nästa vår måste tulpanerna orka sig upp genom ytterligare två pallkragar med mörk jord för att möta solen. Och då ska jag stå redo att välkomna dem igen.

Nu

Det här är inte framtiden

Gräv ned tårna i sanden

Blunda mot solen

Dra in doften av sjö

Nu går att bära

Alltid i tid

Tiden har stannat. Klockan står stilla på tio i sju. Den tid som brukar vara början på dagen. Då man tar spjärn och kastar sig ut i dagens utmaningar och möjligheter. Min klocka blir aldrig mer än så. Den stannade där den första november och har sedan inte rört sig. Inte här på den här sidan och inte i livet. Runtomkring snurrar timvisarna i hysteri. Tiden räcker aldrig till. Men här räcker den och blir över. Och vad gör man med överbliven tid? Kunde den säljas på Blocket vore jag rik. Nu skaver den och tröttar. Men ingenting är heller aldrig för sent. Ord som tidsåtgång och tidsbrist har jag stuvat undan. Lagrat gör att plocka fram senare i en annan tid. .Här vilar jag i tiden och tränar på att låta den verka. Jag svävar i en tidlöshet mitt i samtiden. Viktlöst men inte meningslöst bara pliktlöst.

Och jag är alltid i tid.

Sommardrömmar

Snart är det väl ändå sommar, även i år. Den tid då rosorna blommar. Då pionerna doftar och jag kan sitta tillbakalutad i min bästa stol och njuta. Då när vindarna är ljumma och tunga av syren och kaprifol. Då när varje andetag är ljuvligt och sött. Snart är vi väl ändå där. Även den här långa, långa vintern i stillhet och långsamhet måste väl få ett slut. Och sommaren måste väl ändå tina upp. Det goda tar vi ut i förskott i år. Vill inte vänta på att rosorna blommar. Måste få uppleva sommarsötman redan nu. Vårens timmar tickar sakta. Solen värmer ännu bara fläckvis. Men jag bläddrar bland bilderna och låter mig hänföras. Minns rosorna före vargavintrarna. Känner minnets doft och känslan av sammetsmjuka blad. Minns stunder av sann lycka och absolut vila. Och lever i det en stund. Tittar inte ut på kajorna i skorstenen och de enorma, mörka molnen på himlen. I mitt hjärta är det sommar nu. För en stund. I ett ögonblick. Det onda tar vi när det kommer….

Drömsommar...

Vårkänslor

Så lyser solen igen. Visserligen mellan molnen, men ändå. Åkern på andra sidan grusvägen är harvad. Kajorna pysslar och ruvar i skorstenen. Det är vardag igen i långsamhetens tid. Nu har sädesärlan anlänt. I rabatterna blommar scilla och hyacint. Och jag längtar efter att få odla. Tträdgårdsdrömmarna är alltid som starkast nu på våren. Nu finns inga begränsningar och inget ogräs med i beräkningen. Nu ser jag för mig prunknande rabatter med pioner och rosor. Jag drömmer om uteplatsen som aldrig blir byggd och växthuset vi aldrig köper. Jag ser för mig hur vackert allt kommer att bli. Sedan. När vi hunnit med. Fått råd. Då. Och sedan kommer sommaren och jag låter mig nöja med det jag har. Utemöblerna står bra i gräset också. Det är dessutom praktiskt att flytta dem efter sol och skugga allt efter behov. Och salladen räcker. Och tomater kan man köpa. Och några rosor klarade den här vintern också. Det går att använda kirskål i matlagningen. Och den täcker ju bra. Jag vandrar runt i min trädgård och ser bara det vackra. Och överser med det ofullkomliga.

Drömmar om liv

väcker mig

livshoppet spirar

knoppar

vårtidens bejublade föreställning