En sommarkväll i juni

Jag vandrar sakta runt i trädgården. Stannar vid kaprifolens lena doft och andas. Fåglarna kvittrar ännu. Flaggan hänger slak på flaggstången och ingen vindsång hörs i vår lilla by. Vid syrenhäcken stannar jag till igen. Drar in doften. Njuter och andas långsamt. Jag hinner det i stillhetens och långsamhetens tid. Det är inget som måste hinnas. Inget att stressa iväg till. 

Jag vandrar i min trädgård. Ser hur allt växer och frodas. Gräs så väl som ogräs. En gråsparvsunge vinglar upp från marken och krockar med sin mor i sina desperata försök att sätta sig i säkerhet när jag närmar mig. Som vore jag sorgen. Men den undslapp mig den här gången. Nu sitter den lycklig på en gren i björken och kvittrar övermodigt. Som sig bör. 

Och jag fortsätter till nästa rabatt. Ser hur rododendronens knoppar nästan brustit. Snart kommer den att blomma översållad av lila blommor för att sedan lösas av, av nästa blomprakt i min trädgård. Som sig bör. Som alltid. För livet går vidare även i en trädgård en junikväll utan värme. 

Kastanjeblom

Nu blommar kastanjen i vår lilla by. Vackra pyramidblommor som lyser som ljus på grenarna. Då går mina tankar till en liten pojke som nu hunnit bli ganska stor. Vi jobbade ihop några år. Slet. Mitt i allt så hittade vi varandra, så där som det kan bli när människor verkligen möts.

En vår talade vi om kastanjerna. Jag berättade om hur vackra jag tycker att blommorna är. Vi närgranskade och upptäckte tillsammans. Så gick sommaren och det blev höst. Livet svängde och vi möttes inte längre varje dag.

Så en dag möts vi igen. Han skrapar lite med foten och ler generat. Så sträcker han fram handen och ger mig två blankputsade kastanjer. ”Du kan plantera dem i din trädgård så du får egna träd” säger han, vänder på klacken och springer iväg.

Så varje vår när kastanjerna blommar och varje höst när det ligger blanka kastanjer på backen går mina tankar med ett leende till en liten pojke som värmde mitt hjärta.

Regnvädersdag

Grå himmel utanför fönstret. Jag häller upp mer te i koppen och suckar. Det lovas inte bättre väder framöver heller. Och här sitter jag och har svårt att låtsas att jag har sommarlov. Mina växter hukar i krukorna och basilikan har jag tagit in i hallen. Salladens små groddar vågar sig inte över jordytan. Och jag känner hur jag stelnar. Jag tappar stunsen och kraften i allt det gråa. Jag plockar ut sorgen i förskott och glömmer att inte titta för långt fram. Att leva i nuet.

Alltså tar jag mig i kragen. Jag reser mig igen. Jag tar nya tag och gråter inte över spilld mjölk.

Så jag hyr en film och plockar fram bullkransen en kollega kom med igår. Och tar med glädje emot överraskande kaffegäster i köket. Och läser ett brev fullt av omsorg och förståelse en gång till.

Jag sticker näsan i syrénbuketten jag satt i glasskålen på köksbordet. Drar in doften och njuter. Medan iskallt regn smattrar mot rutan.

Så blev det en ganska bra dag ändå.

Dofternas tid

Nu är det dofternas tid i min trädgård.

Trädgården har inte de bästa förutsättningarna i världen. Klimatet är kargt. Jorden är mager och består mest av sand. Vissa delar av trädgården får ingen sol, andra ingen skugga. Och den får för lite omvårdnad.

Ändå belönar den mig varje år. Jag vandrar genom den. Går ditt min näsa leder mig. Förbi spireans vita blommor. Så oansenliga var för sig men mångfalden hänför. Vidare nosar jag mig fram till äppelträdens ljuva doft. Så hamnar jag vid syrenerna. Jag kan gå länge bland syrener i min trädgård. De ramar in och skapar rum. Jag sitter i skuggan av en syren och andas. Fyller hjärtat av doften. Sparar den till sedan. Till höstrusk och vintermorgnar. Njuter av lyxen av blommor i vitt, ljuslila och stark purpur.

Sedan, runt midsommar placerar vi våra stolar vid chersminbuskarna i en annan del av trädgården. Vi dricker kaffe där. Sover middag. Drar in väldoften.

Så kommer rosornas tid. Och floxens. Floxen doftar inte bara gott. Den doftar barndom. Norska somrar vid havet. Solvarma promenader ner till handelsboden med en svettig peng med hål i, hårt innesluten i min hand, för att köpa is. Precis så som vresrosor doftar skolgård och klipulver och kurragömmalekar på gatan.

Orensade rabatter och allt som inte finns där spelar plötsligt ingen roll. Dofterna har jag ändå. Och jag känner mig rik.

Rensa

Bort med ogräset!

Skapa livsrum åt det ädla.

Vattna och värna det som är värt att bevaras.

Låt det slingra sig mot höjden.

Men bort det som tär och förstör.

Låt det inte slå rot för då är du förlorad.

Du kvävs och förtvinar.

Ge näring

Ge ljus och luft

Ge en nypa kärlek

Vänta

Då ska du också slå ut i blom!

Fånga

En dag är för lång

Ett ögonblick för stort

Samla förnimmelsen av sekunden

Då äppelblommans doft förför

Då fjärilen landar vid din sida

Då svalan tjirpar förbi

Där får du ro

Änglamoln

Det har landat  ett moln av änglar i vår trädgård. De har slagit sig ned i äppelträden och sprider en mild doft av hopp. Deras mångfald lovar mig en rik höst. Då ska jag baka äppelpaj och göra mos. Nu njuter jag bara av det vackra. Drar in doften och låter mig berusas. Kanske slår de sina vingar mjukt omkring mig. Kanske hindrar de fallet och låter mig singla tillsammans med dem i vinden. Kanske bevarar de mig från allt ont. Om inte så är det i alla fall bedövande vackert!

Solar i duggregn

Idag har jag suttit ute en stund och lyssnat till min by. Vindsången har ljudit med spelande rör och klingade flaggstänger. En traktor strävade uppför backen och en bil susade ned. Den var vit och därmed antagligen från hemtjänsten. Fåglarna kvittrade infernaliskt i den varma fuktiga luften. En ko råmade borta i hagen. Lugnet spred sig i kroppen och gav mig lite ro.

Magnoliorna blommar nu i vår närmsta lilla stad. Här har inte bladen riktigt spruckit ut på äppelträden ännu. Och där står redan hela våren i blom. Vi åker dit och njuter av deras vår, lite i smyg. Så vi satte oss i duggregnet i en park och njöt av dofter och färger. Magnolia. Ljuvt doftande Stjärnmagnolia. Ranukel som solar i stora urnor. Nya intryck. Andra intryck.  Vissa dagar är det nog.

Solar i duggregn