Farfars Fåtölj

I ett av våra rum står en gammal fåtölj som har varit farfars. Den står i det rum som i ritningen benämns med Herrummet precis bredvid en gammal snirklig kamin. Fåtöljen förvandlades i vår barndoms lekar till en kungatron. Där fick bara kungen sitta. Drottningen och prinsessan fick sitta i de mindre fåtöljerna bredvid. Till Farfars Fåtöljen hör en liten fotpall klädd i samma tyg. På den fotpallen skolades jag in i familjens berättartradition. Där satt jag och lyssnade på farfars otroliga historier om alla hans syskon och deras bravader. Andäktigt. Han satt i den stora öronlappsfåtöljen, som på den tiden var klädd i avskavd röd sammet. Farfar berättade över huvudet på mig, ofta vänd till någon annan. Inte till barnet på pallen. Men ibland vände han ner blicken mot mig och log sitt sneda leende. Och jag rös av välbehag. Han var min stora kärlek när jag var barn. Tänk den lycka, när han tog fram gitarren och sjöng Var tog den lilla stygga Lottan vägen, bara för mig. Eller när han kom in med gitarren på magen och sjöng Du skall få en dag i mårå som godnattvisa. Åtskillig tid ägnade jag åt att sitta andäktigt tyst och lyssna när han och farmor sjöng gamla slagdängor. Hans vackra baryton blandad med hennes sträva och rökhesa altstämma.

När det sedan blev farmor och jag så stod Fåtöljen tom. Jag såg henne aldrig sitta i den. Nu har den en självklar plats hemma hos mig. Den är som en stor famn att krypa upp i. Och placerad bredvid kaminen en varm tillflykts plats. Kryddad av minnen och kärlek.

Långfredag

Jag vaknade i morse av att sovrumsfönstret försökte slita sig. En kraftig vindpust fick fönstret att med en smäll åka upp. Men snöret, som ska hålla det på plats höll. Ute omväxlande regnar eller snöar det. Det är grått. Inte alls så där hoppfullt vårlikt som det borde vara vid påsk. Våren har tagit paus. Tusenskönorna hukar i gräsmattan och drar över sig ett täcke av snö. Kajorna kurar i skorstenen men överger inte sina ägg. Vi tänder en brasa och undviker att gå ut. Idag blir det nog inte ens en oväderspromenad. Jag tar en paus ifrån träningen idag. Tar en tur med bilen till ett dukat kaffebord och goda vänner istället. Och det kan ju vara träning nog. Denna den dystraste av dagar. Då man förr inte fick vare sig skratta eller roa sig. Fast vid vårt kaffebord vilar inga sorgsna miner. Så hårt håller vi inte på traditionen, fast naturen gör det.

Vårvinden kastar sig ut

Vildsint ivrigt glad

Utlämnad virvlar jag med

Närmsta grannar

Nu tinar mitt hjärta och mitt trädgårdsland och kajorna bygger bo i uthusets skorsten. I mitt ”skyddsrum” blir det inga brasor i sommar. Inte innan kajungarna är flygfärdiga och skorstenen rensad i alla fall. Dessutom bygger dottern bo i uthuset i år. Eller förvarar sitt bohag där i alla fall.

 

Kajorna är mina närmsta grannar. De är mitt sällskap de tomma dagarna om ock mötta med blandade känslor. De är skygga och fräcka på samma gång. De skränar och smutsar ned men arbetar troget och oförtrutet för att bygga sitt bo. Och vaktar det lidelsefullt mot angripande skator eller släktingar. Gör allt för att skydda det de håller kärt. Som vi alla. 

Förväntan

Igår började det och nu håller det på. Tolv dagar fulla av samvaro och gemenskap. Nu kommer de indroppande den ene efter den andre, stannar ett tag och åker igen innan nästa dyker upp. Och jag är så glad! Och känner mig så privilegierad. Tänk att ha dessa vänner och att dessutom vara släkt med flera av dem. Tänk att få längta lite. Och att sedan få mötas igen. Tänk att få krama om den som annars är en röst telefonen. Tänk att få stryka en kind och hålla en hand. Nu är det min tur och jag tänker njuta av varje sekund!

Väntan

Så är jag där igen. En ny tid av väntan tar inte fart. Den accelererar inte. En ny tid av väntan saktar tiden. Retarderar livet.  Bladen i almanackan gapar tomma. Ännu en tid. Framtiden hisnar. Det berget bestiger jag inte. Den utsikten betackar jag mig för. Nu är nu i långsamhetens tid. Så gå ner för berget. Ruva bland mörka skuggor i dalen där framtiden är långt borta och nuet är nog. Låt tomheten vara. Den bits inte. Den är ju ingenting.

Tomma blad men ett brinnande hjärta

Utanför

En flugas desperata surrande mot rutan

Världen finns där ute

Onåbar

Kattungen

Lenig och mild

Nära intill

Kattungemjuk

Stryker man mothårs så fräser hon.

Hemlängtan

Vad är det med våren som gör att vi alla börjar längta hem, vi alla i förskingringen? Är det något urgammalt, likt ”Nästa år i Jerusalem”, nu när påsken närmar sig. Eller är det våren som spritter i oss så som när vi var lite yngre och sprittigare än nu? Den sista veckan har jag här i cyberrymden anat ett stråk av hemlängtan. Eller tillbakalängtan. Och så blev det min tur.

Doften av solvarmt damm drabbade mig. Den förde mig huvudstupa tillbaka till en murrig lägenhet på Fredsgatan i min barndomsstad (nåja en av alla mina barndomsstäder). Jag sjönk ned i en av de fåtöljer som faktiskt stod i den lägenheten, då för länge sedan, och mindes. Tänk vad vi skrattade, farmor och jag! Vi satt i finrummet i våra fåtöljer och skrattade så att tårarna rann och magen värkte. Hon var min bästa vän, då i tonåren. Skoldagar steg hon upp tidigt och lagade min frukost innan jag cyklade till skolan. De kvällar jag sov där kokade hon te som serverades i bruna glaserade tekoppar och med citronskivor i. Och så satt vi i tv-rummet och pratade, fast jag borde ha ägnat mig åt mina läxor. Hon berättade och jag lyssnade. Vi läkte varandra, farmor och jag. Min tonårsosäkerhet fick en botten där i den lägenheten. Och min närvaro gjorde hennes sorg uthärdlig. Efter alla dessa år minns jag. Och ett stråk av längtan sveper igenom mig. Längtan till då och till tiden med min lilla farmor.

Bara för att få höra dialekten igen, snabbspolar jag Familjen Annorlunda på play och sitter där och ler för mig själv.