I ett av våra rum står en gammal fåtölj som har varit farfars. Den står i det rum som i ritningen benämns med Herrummet precis bredvid en gammal snirklig kamin. Fåtöljen förvandlades i vår barndoms lekar till en kungatron. Där fick bara kungen sitta. Drottningen och prinsessan fick sitta i de mindre fåtöljerna bredvid. Till Farfars Fåtöljen hör en liten fotpall klädd i samma tyg. På den fotpallen skolades jag in i familjens berättartradition. Där satt jag och lyssnade på farfars otroliga historier om alla hans syskon och deras bravader. Andäktigt. Han satt i den stora öronlappsfåtöljen, som på den tiden var klädd i avskavd röd sammet. Farfar berättade över huvudet på mig, ofta vänd till någon annan. Inte till barnet på pallen. Men ibland vände han ner blicken mot mig och log sitt sneda leende. Och jag rös av välbehag. Han var min stora kärlek när jag var barn. Tänk den lycka, när han tog fram gitarren och sjöng Var tog den lilla stygga Lottan vägen, bara för mig. Eller när han kom in med gitarren på magen och sjöng Du skall få en dag i mårå som godnattvisa. Åtskillig tid ägnade jag åt att sitta andäktigt tyst och lyssna när han och farmor sjöng gamla slagdängor. Hans vackra baryton blandad med hennes sträva och rökhesa altstämma.
När det sedan blev farmor och jag så stod Fåtöljen tom. Jag såg henne aldrig sitta i den. Nu har den en självklar plats hemma hos mig. Den är som en stor famn att krypa upp i. Och placerad bredvid kaminen en varm tillflykts plats. Kryddad av minnen och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar