Långfredag

Jag vaknade i morse av att sovrumsfönstret försökte slita sig. En kraftig vindpust fick fönstret att med en smäll åka upp. Men snöret, som ska hålla det på plats höll. Ute omväxlande regnar eller snöar det. Det är grått. Inte alls så där hoppfullt vårlikt som det borde vara vid påsk. Våren har tagit paus. Tusenskönorna hukar i gräsmattan och drar över sig ett täcke av snö. Kajorna kurar i skorstenen men överger inte sina ägg. Vi tänder en brasa och undviker att gå ut. Idag blir det nog inte ens en oväderspromenad. Jag tar en paus ifrån träningen idag. Tar en tur med bilen till ett dukat kaffebord och goda vänner istället. Och det kan ju vara träning nog. Denna den dystraste av dagar. Då man förr inte fick vare sig skratta eller roa sig. Fast vid vårt kaffebord vilar inga sorgsna miner. Så hårt håller vi inte på traditionen, fast naturen gör det.

Vårvinden kastar sig ut

Vildsint ivrigt glad

Utlämnad virvlar jag med

Närmsta grannar

Nu tinar mitt hjärta och mitt trädgårdsland och kajorna bygger bo i uthusets skorsten. I mitt ”skyddsrum” blir det inga brasor i sommar. Inte innan kajungarna är flygfärdiga och skorstenen rensad i alla fall. Dessutom bygger dottern bo i uthuset i år. Eller förvarar sitt bohag där i alla fall.

 

Kajorna är mina närmsta grannar. De är mitt sällskap de tomma dagarna om ock mötta med blandade känslor. De är skygga och fräcka på samma gång. De skränar och smutsar ned men arbetar troget och oförtrutet för att bygga sitt bo. Och vaktar det lidelsefullt mot angripande skator eller släktingar. Gör allt för att skydda det de håller kärt. Som vi alla. 

Förväntan

Igår började det och nu håller det på. Tolv dagar fulla av samvaro och gemenskap. Nu kommer de indroppande den ene efter den andre, stannar ett tag och åker igen innan nästa dyker upp. Och jag är så glad! Och känner mig så privilegierad. Tänk att ha dessa vänner och att dessutom vara släkt med flera av dem. Tänk att få längta lite. Och att sedan få mötas igen. Tänk att få krama om den som annars är en röst telefonen. Tänk att få stryka en kind och hålla en hand. Nu är det min tur och jag tänker njuta av varje sekund!

Väntan

Så är jag där igen. En ny tid av väntan tar inte fart. Den accelererar inte. En ny tid av väntan saktar tiden. Retarderar livet.  Bladen i almanackan gapar tomma. Ännu en tid. Framtiden hisnar. Det berget bestiger jag inte. Den utsikten betackar jag mig för. Nu är nu i långsamhetens tid. Så gå ner för berget. Ruva bland mörka skuggor i dalen där framtiden är långt borta och nuet är nog. Låt tomheten vara. Den bits inte. Den är ju ingenting.

Tomma blad men ett brinnande hjärta

Utanför

En flugas desperata surrande mot rutan

Världen finns där ute

Onåbar

Kattungen

Lenig och mild

Nära intill

Kattungemjuk

Stryker man mothårs så fräser hon.

Hemlängtan

Vad är det med våren som gör att vi alla börjar längta hem, vi alla i förskingringen? Är det något urgammalt, likt ”Nästa år i Jerusalem”, nu när påsken närmar sig. Eller är det våren som spritter i oss så som när vi var lite yngre och sprittigare än nu? Den sista veckan har jag här i cyberrymden anat ett stråk av hemlängtan. Eller tillbakalängtan. Och så blev det min tur.

Doften av solvarmt damm drabbade mig. Den förde mig huvudstupa tillbaka till en murrig lägenhet på Fredsgatan i min barndomsstad (nåja en av alla mina barndomsstäder). Jag sjönk ned i en av de fåtöljer som faktiskt stod i den lägenheten, då för länge sedan, och mindes. Tänk vad vi skrattade, farmor och jag! Vi satt i finrummet i våra fåtöljer och skrattade så att tårarna rann och magen värkte. Hon var min bästa vän, då i tonåren. Skoldagar steg hon upp tidigt och lagade min frukost innan jag cyklade till skolan. De kvällar jag sov där kokade hon te som serverades i bruna glaserade tekoppar och med citronskivor i. Och så satt vi i tv-rummet och pratade, fast jag borde ha ägnat mig åt mina läxor. Hon berättade och jag lyssnade. Vi läkte varandra, farmor och jag. Min tonårsosäkerhet fick en botten där i den lägenheten. Och min närvaro gjorde hennes sorg uthärdlig. Efter alla dessa år minns jag. Och ett stråk av längtan sveper igenom mig. Längtan till då och till tiden med min lilla farmor.

Bara för att få höra dialekten igen, snabbspolar jag Familjen Annorlunda på play och sitter där och ler för mig själv. 

Krympt värld

Idag har jag suttit i min trädgård på en gammal skruttig trädgårdsstol ett par omgångar. Påpälsad i en gammal oljerock och skinnvantar. Det blåste kallt där i solskenet.

Min värld är så liten numera. Den har krympt. Den är större än i vintras. Men så liten. Den består av nedervåningen i vårt gamla hus, vår vildvuxna trädgård och ett par hundra meter i de tre vädersträck våra vägar pekar åt. Inte större än så. Och även det i små portioner. Räcker det?

Jag försöker göra den större genom att ständigt blicka ut i världen. Men det blir ett ställföreträdande liv. Det är inte mitt. Det är inte vardag. Kan en modern människa, van vid vardagens puls hitta en annan rytm? Den producerar ingenting. Det finns ingen jäkt här. Inga måsten. Är den lilla världen nog?

I den lilla världen finns det ett överflöd av tid och vila. Bara tiden läker. Bara vilan. Tiden är inte min fiende. Tiden är min vän. Den lilla världen läker mig. Jag måste stilla min iver och bara vara. Tills vinden vänder igen.

Nu!

Min vilja är som fjärilarna som fladdrar i vårvinden

De är levande

De är redo

Och de är för tidigt ute