Stöttepelare

Stöttepelare ger ett gott stöd i livet.

Något att luta sig mot. Att hålla fast vid.

Att hålla i handen. Att lita på.

 Jag har två. Vinröda.

Saktmodig

En vacker duk. Den är broderad av min mormor. Hon har suttit i sin rosa fåtölj spänt lutad över duken och med stor koncentration broderat stygn efter stygn. Noga och sakta. Mönstret har vuxit fram under hennes händer. Färgerna lyser som ett sprakande fyrverkeri i ett annars enkelt och försiktigt liv. Nu ligger duken på mitt köksbord. Och lyser upp min vardag. Med sin färg och med minnen av en liten mormor som nu är bortom och inte längre minns att brodera. Och ja, duken är lika vacker på avigsidan. Även där måste ordning råda. Mormor kunde. Jag håller på att lära mig. Saktmod.

Saktmodig

Sakteligt ställer jag om mig från då och sedan

till nu

Sakteliga vilar jag blicken mot en anad horisont

Saktfärdigt vrids barometern från saktomodighet

till saktmodighet

Det var det där med Carpe Diem

Fängslad

Fängslad vid mig själv

I mig själv

Dagligen

Minut för minut

stundligen

slutligen

Står jag bara ut

Hoppfullt

Idag doftar det jord. Det smackar om kängorna när jag går några försiktiga steg på vår grusväg. Under den mjuka, sörjiga ytan vilar den hårda tjälen fortfarande i marken. I skuggan dröjer ännu frosten kvar. Solen värmer små knoppar att börja svälla, kanske klarar de sig. Kanske fryser de en kall natt och vi blir utan små enkla vita rosor i sommar. Kanske återkommer vintern en gång till. Men idag tittar solen fram mellan lätta skyar. Idag är luften varm. Vintern är på väg att släppa greppet. Jag ser ett par svanar i stäck med sikte på sjön och med ett skarpt trumpetande över åkern.

Även denna vinter har ett slut

Igenslammad

En gammal brunn vid ett ödehus. I en sluttning. Igenslammad av outnyttjande. Bittert vatten av stillastående. Måste rensas och tömmas och skrubbas med sand. Allt det gamla unkna måste bort. Bara flödet håller brunnen vid liv.

Bara flödet och inget annat

Äras den som äras bör!

Några gånger i mitt måttligt idrottsintresserade liv har jag sett något långt lopp i tv. Jag menar  då något långt lopp på en arena någonstans i världen. Jag tänker ofta att det måste vara ostimulerande att springa runt, runt varv efter varv. Och ändå finns det människor som gör det. De tränar i åratal för just det loppet på ett OS eller VM. De försakar god mat och trevligt umgänge för att springa mil efter mil tills de faller ihop av utmattning. Och så är den stora dagen där. De ställer upp och springer. Några hamnar snart långt fram i fältet. De stimuleras av att ha någon strax bakom och de känner vittringen av seger. De hejas fram av publiken på läktarna och de flyger fram med lätta steg. Uppburna av beundran och segersötma.

Och så är det den där mannen som hamnar längst bak i fältet. Han ser hur de andra drar ifrån. Och fortsätter springa. Han ser hur de rundar svängen långt där framme och han fortsätter att springa. Snart ligger de jämsides fast på varsin sida av arenan. Och han fortsätter att springa. Han hör de främsta närma sig bakifrån, ligga jämsides och gå förbi. Och han fortsätter att springa. Så går då de första i mål. Han hör jublet och ser glädjeyran. Han har ett varv kvar. Och människan fortsätter att springa! Och jag vill resa mig upp ur soffan och jubla över denne fantastiska man som fortsätter att springa när vinnaren redan ställt upp för fotografering och gått därifrån och som tillsist når mållinjen obemärkt. 

Ära den som äras bör!

Dagsmeja

Allt är fruset, isbelagt. Snön ligger i mjuka sjok i min trädgård. Smala skottade gångar slingrar sig fram till vedboden och ut till vägen. Snön glittrar och gnistrar. I dag ser den ut som spunnet socker, fluffig och lätt. Solen värmer. Det droppar lite försiktigt från vedbodens takskägg. Snön smälter lite på trappan. Den första dagsmejan är här. Kanske kan jag sitta på trappan en liten, liten stund och värma ansiktet i solen. Det ska bli vår i år också. Den här oändligt långa vintern ska få ett slut. Det ska bli nya tider. Snart.

Tro

När det snöar igen.

När temperaturen sjunker igen.

När det fryser en gång till.

Då minns jag solen mot min kind.