Fredag

Nu är det helg och av gammal vana känner jag ett behov av att summera. Så jag samlar ihop mina tankar och låter dem glida genom dagarna. Det går ganska fort! Men idag vill jag räkna de goda stunderna. Så jag plockar fram dem och lägger dem i minnets karamellskål. Jag suger på dem en efter en och känner sötman. Ett telefonsamtal med tröst. Ett med skratt. Lunch vid solväggen. En oerhört spännande bok. Dottermys. Sonens lägenhet. Små sms med texten Prata? Kvällsmat med mannen på konditori….

Och så dessa människor som med ett penseldrag och en kameravinkel kan få oss andra att se skönheten i vardagliga ting. Och som kan spegla en personlighet i olja eller film. I långsamhetens tid lyser det upp och berikar. Jag vilar min blick på dessa bilder. Och njuter…

http://www.thetruebohemians.blogspot.com/

Mulen dag

Eftermiddagen är här. Den mulna himlen lystes aldrig upp av solen idag. Och brevbäraren har ännu inte kommit. På mina träningsmeter hann jag ändå träffa en vänlig medmänniska och byta några ord medan vinden ilsket piskade mig på kinden. Han åkte vidare till nya uppdrag. Jag koncentrerade mig på backen. Här i byn sjunger vinden. Den spelar toner i ett rör någonstans. Och grannens vindspel ackompanjerar villigt. Så här är aldrig vinden tyst. Byns alla flaggstänger bidrar med linornas mer stumma klang. Idag har vindsången ljudit. Den grå dagern avtar redan. Jag har tänt lampan i köket och lyssnar till köksklockans tickande. Snart är den här dagen också slut. Och följs av en ny.

Tiden

I långsamhetens och stillhetens tid

Finns inga sagor

Här rör sig varje sekund med lyftad panna

Minuterna poserar med tillgjorda leenden

Jorden rör sig med vickande höfter

Självmedvetenheten regerar här

För tiden är inte längre slav

Utan härskare

Den första tiden

Den första bladknoppen

Den första fågeldrillen

Den första snödroppen

Den första solstunden

 Den första krokusen

Så mycket lättare det känns än när det är det sista lövet som sakta singlar ned på marken

Slitet

Jag älskar gamla slitna saker med krackelerad yta

Jag kanske förbereder mig för framtiden...

Stöttepelare

Stöttepelare ger ett gott stöd i livet.

Något att luta sig mot. Att hålla fast vid.

Att hålla i handen. Att lita på.

 Jag har två. Vinröda.

Saktmodig

En vacker duk. Den är broderad av min mormor. Hon har suttit i sin rosa fåtölj spänt lutad över duken och med stor koncentration broderat stygn efter stygn. Noga och sakta. Mönstret har vuxit fram under hennes händer. Färgerna lyser som ett sprakande fyrverkeri i ett annars enkelt och försiktigt liv. Nu ligger duken på mitt köksbord. Och lyser upp min vardag. Med sin färg och med minnen av en liten mormor som nu är bortom och inte längre minns att brodera. Och ja, duken är lika vacker på avigsidan. Även där måste ordning råda. Mormor kunde. Jag håller på att lära mig. Saktmod.

Saktmodig

Sakteligt ställer jag om mig från då och sedan

till nu

Sakteliga vilar jag blicken mot en anad horisont

Saktfärdigt vrids barometern från saktomodighet

till saktmodighet

Det var det där med Carpe Diem

Fängslad

Fängslad vid mig själv

I mig själv

Dagligen

Minut för minut

stundligen

slutligen

Står jag bara ut