Tålmodig

Tålmodig

Ordet tålamod för mina tankar till en tålig person med stort mod. Jag ser framför mig en riddare på en ståtlig häst, med mod i barm. En rese med lyftad panna och klar blick i en klar aktivitet i en bestämd riktning.

och så handlar det bara om att orka vänta

De minsta

Jag hörde en dokumentär på radion igår. En pojkes ord om sitt skolliv. Och en kavalkad av barn drog genom mitt minne. De flesta skolbarn barn är hela, rena och väl fungerande. Men en del barn är som spruckna koppar. Sköra, skadade och bara hjälpligt lagade.

Jag har sett många små passera. Stökiga, osäkra, ledsna och nedslagna men också sprudlande av liv och kreativitet. Vi har kämpat ihop. Glatts åt framsteg och våndats över misslyckanden. En pojke jobbade jag med några år och vi kämpade hårt tillsammans. När han äntligen lyckades utbrast han: Men det måste ju betyda att jag egentligen inte behövt gå till dig! Det var ett magiskt ögonblick! Han hade förstått att han ägde en egen kraft. Han hade fått hopp om framtiden. Andra når inte ända fram. Trots allt. Med dem är själv mötet det viktigaste. Strävan är att lyckas ge dem hopp. Och tro på att de har en plats i världen. Kanske kan mötet sätta spår. 

Mig har de lämnat rikare.

Spruken kopp -  nött kantstött

Ovarsamt hanterad

Guldkantad skör

Connection error

Connection error

Det fungerar inte

Är du ansluten?

Försök senare

Och så gör jag det igen

Och igen.

Och igen.

Och en dag går det.

Vinterkyla

Så kom den tillslut ändå.

Smygande ifrån norr för att svepa in min lilla fönstervärld i rimfrost och isrosor. Snön gnistrar i solen och vilar tung och blå i månskenet. Men bilrutornas frosttäcke är det ingen som uppskattar. Småfåglarna äter frenetiskt vid fågelbordet och rådjuren gör nya försök att äta upp våra tujor. 

Och till och med en och annan tonåring tar på sig en mössa. (Ja, det finns normalt två sorter: de som aldrig tar av sig mössan och de som aldrig sätter på sig en mössa). 

Vi eldar i kaminen tills den lyser röd i hörnet. Jag sveper in mig i julklappsfilten, låter värmen sakta tränga in i mig. 

Och allt känns ganska bra.

Kylslagen

När det träffat som

ett slag i ansiktet

När det trängt in

i märgen

När det gått

på djupet

Tar det tid att tina

Dagens citat

"Kaoset drabbar melodifestivalen.

Artister kan bli utan smink."

DN.se den 3/2 2012





Vad kan man säga?!

Ovisshet

Ovisshet kantrar lätt över till ovishet. Det är lätt att i ovissheten, ovisligen spekulera. Och då föreställa sig det värsta. Den mogna människan spekulerar inte. Hon har fostrats till att stå ut med att inte veta. Graden av vishet i ovisshet är därmed ett tecken på en människas mognad. Vi andra som inte riktigt nått dit än, känner oss mer som en eka på ett stormigt hav. Eller som en kanadensare i Vindelälven. Kastade som vi är mellan hopp och förtvivlan. Det som ändå går framåt är kanske att grunden till vår ovislighet förändras med åren. Det ska lite större ting till för att rubba oss. Det skakar lite mindre ofta under våra fötter för vi lär oss att vi klarar mer än vi tror.  Och lite oftare kan vi i förväg komma fram till att det värsta inte ofta drabbar oss…

Ovisshet

Så kastas allting över ända

Så kantrar båten

Så stjälper lasset

Så rasar världen ihop

Så går det ner som en pannkaka

Så brakar allting samman

Så är det kört

Så dras fötterna undan

Så märker man att det inte var så farligt…

Och när det värsta händer så låt oss falla handlöst. För om vi ska falla så låt oss falla i Herrens händer…

Eller för att citera en rädd människa på en milt forsande älv: Med Jesus i båten kan vi le mitt i stormen….

Rostangrepp i långsamheten

Rostangrepp hotar! Hela maskineriet har börjat att kärva ihop. Det är dags att samla alla krafter för att ihärdigt slipa och noggrant smörja.

Jag anser att…

Med tanke på vad som stod i nämnda artikel…

Min tanke är som följer…

Till grund för detta påstående kan nämnas…

Följande slutsats kan dras…

Problemet bör angripas utifrån…

Jag rekommenderar att följande åtgärder…

Konsekvensen av detta torde bli…

….

Nu när jag tänker närmare på saken kanske det är att ta i! Jag häller nog upp en kopp kaffe till och betraktar fåglarna genom fönstret. Det där buktiga som suddar ut och tonar ner. Det kan ju räcka med att läsa och reflektera lite lagom, kanske. Att få tycka utan att behöva grunda det i något annat än min känsla och intuition. Att inte nödvändigtvis vara forskningsförankrad. Och att inte behöva ansvara för följderna av det jag rekommenderat. Jag knappar lite på datorn. Det kan väl anses var ihärdigt slipande? Kaffet smörjer väl lite i alla fall. Särskilt om det serveras en sked Rocky Road-glass till. Och koppen är visserligen sliten men väcker ljusa minnen från en semester på Gotland med goda, goda vänner och härliga (och på den tiden) små barn. Och rost kan faktiskt vara vackert. Det är i alla fall modernt!

Bild från: http://ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images/entries/44/14/80/7795/c914f7e157642dad