Livet på en pinne

Det sägs att uttrycket är gammalt och betyder att man har ett gott och spännande liv. Härom dagen blev mitt liv lite väl spännande en stund. Jag hittade nämligen inte min pinne. Pinneminnet alltså. Det som innehåller hela mitt liv. Där jag utgjutit mina mörkaste tankar och där allt finns samlat. Och det fanns ingenstans. Hade jag glömt det i Nässjö eller tappat det? Tänk om någon hittade det och nyfiket öppnade och läste! Tänk om någon fick tillgång till mitt privataste utan att jag kunde göra något åt det. Jag kände mig blottad och naken och totalt maktlös. Och tänk om allt det jag hamrat ner på datorn liggandes på sidan i sängen (till fasa för arbetsterapeuten) gått förlorat. Alla mina anteckningar och tankar om livet. Jag jagade på mannen att söka i väskor och skrymslen och vrår. Utan resultat förstås. Man hittar sällan saker där de inte blivit tappade. Så lyfte jag på dynan i favoritfåtöljen. Och där låg min pinne i tryggt förvar. Oläst och hemligt.

Av detta har jag lärt mig att jag bör hänga pinneminnet noggrant om halsen och skaffa en backuppinne.

Och inte ha hela livet på en pinne. 

Modstulen

Någon har stulit mitt mod. Så nu sitter jag här med slokande axlar och hade väl släpat benen efter mig, om jag kunnat. Jag får nog göra en akut efterlysning på det världsomspännande Facebook. Kanske har någon hittat det. Finns det någon grupp för Missing courage? Om någon ser mitt mod så känns det igen på följande kännetecken: Det är litet, ynkligt och ganska tilltufsat men oerhört enträget. Det trivs bäst om det bara tar en dag i taget och vägrar ihärdigt att spekulera om sedan. Har också en fantastisk förmåga att flytta gränserna för vad som är uthärdligt. Det är totalt beroende av mänskligt sällskap och kreativitet.

Om någon förr i tiden förlorade livslusten eller sakta tvinade bort kunde man skylla på att elaka grannar stal ens mod med hjälp av trolldom. Det är därifrån ordet kommer. Modstulen. Nu för tiden behövs ingen trolldom. Det räcker så gott med några små ord. För ordets makt är stor. Och i mina öron ringer de så ofta jag låter dem. Min framtid sjunker ihop som en snögubbe i april. Och modet sticker svansen mellan benen och låter sig stjälas av rykten och missriktad välvilja.

Men jag är fortfarande jag.

Och naturligtvis låter jag inte modet fara.

Jag har snart samlat det igen.

Och tar en dag i taget.

Som alltid.

Och så dricker jag kaffet ur en kopp med guldkant

Yes!!

Jag var en gång i tiden med en skolklass till en missionskyrka och tittade på ett påskspel. Det var ett påskspel som engagerat hela församlingen. Skådespelarna var i alla åldrar och föreställningen var välregisserad och dramatisk. Lite väl dramatisk tyckte några av de minsta. En liten kille smög sig tätare och tätare intill mig. När Jesus spikades upp på korset viskade han: ”Han dör väl inte?” Och en annan pojke viskade tillbaka: ”Du ska få se!” Han lät lite hemlighetsfull och lite tröstande. Föreställningen fortsatte och stämningen var laddad. Så kom kvinnorna till graven och fick höra att Jesus blivit levande igen. Den lille grabben bredvid mig studsade upp på fötterna sträckte händerna rakt upp i luften i en segergest och ropade:” Yes!!”

Det är mer än tio år sedan det här hände men varje påskdag tänker jag på den där lille grabben. På den spontana glädjen och lättnaden över det lyckliga slutet. Och jag tänker att det är ett mysterium det här. Hur ett totalt nederlag kunde vändas i en seger. Och vissa dagar när segrarna uteblir så tröstar jag mig lite med den andre grabbens ord: ”Du ska få se!”

Krokus

Idag tittar krokusen fram i min stympade rabatt.Jorden är grå och allt runt omkring ser visset och dött ut och på gräsmattan ligger snön kvar i skuggiga lägen. Men idag blommar krokusen. Ironiskt nog är det den ruggigaste dagen på länge. Tjocka gråsvarta moln låter solen glimta fram bara sekundsnabbt.  Jag orkar inte sitta ute många minuter innan kylan och vinden driver mig in i stugvärmen igen. Så förmiddagskaffet dricker vi inne. Vi två som är hemma den här långfredagen. Och vi konstaterar att det stora beslutet nu börjar landa i oss. Sakta.

Jag har upptäckt att det är svårt att styra med små precisa rörelser här i världen. Jag övar på det. Men jag är för yvig. Jag tar i för mycket och kompenserar med överdrift. På alla områden, både i det specifika och i det allmänna. Jag behöver lära mig att låta allt ta tid. Och att använda fingertoppskänslan när jag styr. Beslut och lärdomar kan inte stressas fram. Det måste få mogna. Så som krokusen sakta tränger sig upp genom jordtäcket för att en dag, om än molnig och ruggig, slå ut i blom.

Books and Dreams

Idag lyser solen och jag längtar ut. Men från och med i morgon vankas det nya självständigare tider. Och det är bra.

Den här dagen sätter jag mig istället i solen i Salen och dricker mitt kaffe. Till sällskap har jag födelsedagspresenten från mina barn, tidskriften Books and Dreams. Så då läser jag och drömmer. Drömmer mig bort men också in i en annan litterär värld. Där författare sitter i sina skrivarlyor och cafeér. Där journalister flyger till Paris, London eller till någon annan del av världen. Bara så där. Jag drömmer mig in i mötena som uppstår när författare och journalister samtalar. Samhörighet och beundran. Ett liv fullt av kreativitet, inspiration och hårt arbete.

Och så, förstås, svävar jag in i drömmen om att skriva. Den gemensamma drömmen för en tredjedel av alla svenskar, enligt Books and Dreams. Drömmen om böcker och texter. Med mening och innehåll. Så för en stund låter jag allt vara möjligt. Och det känns ganska bra. 

Söndagshälsning

Så sitter jag där igen och tittar dumt på skafferidörren. För det slog mig just att det är där inne som termosen står. Och vad värre är så ligger dotterns goda cupcake därinne i en burk. Och här sitter jag. Det är svårt att vara spontan i det här livet. Visseljohannan tjuter på spisen och jag drar bort den från plattan. I tid. Lite planlöst öppnar jag kylskåpsdörren och kikar in. Som om någon skulle ha lagt in något gott där som en liten söndagshälsning. Jag lyfter blicken och undret sker. För där i kylskåpsdörren ligger en underbar cupcake! Ljuvliga unge, den omtanken värmer! Så jag häller kaffet i en plastflaska, väntar tills det ångat av lite, stänger och trär på en yllestrumpa. Nu är det inte fåfänga finkoppar som gäller utan enbart förnuftighet förpackad i strumptermos. Allt åker ner i ryggsäcken och jag ger mig ut på lånade hjul. Ut i friheten. Och jag andas solsken, kaffedoft och njuter av sötma och värme.

Så fick jag förmiddagsfika i solen jag också. 

Det tinar

Ute lyser solen och värmer faktisk där inte vinden kommer åt. Jag och naturen börjar sakta tina upp. Jag känner det nu. Den här veckan blir bra!

Idag har jag mysstunder med yngsta dotter. Bara vi två. Vi gör ingenting särskilt eller speciellt. Vi bara njuter av att ha vardag under samma tak. Det är så här det ska vara. Jag lever med. Jag lever med i hennes vardagsfunderingar, ansökningshandlingar och framtidstro. Det är inte självklart. Och bara för att det inte är självklart är det en gåva att vårda och hålla fast vid. Så här kan livet också vara. Naturligtvis dricker vi kaffe och te ur vackra koppar med guldkant! 

Snart seglar de andra flygfärdiga ungarna in och förvandlar Stilla veckan till den livligaste sedan jul. Jag gläder mig åt att få samla ungarna under mina vingar som den hönsmamma jag är. Att få dela även deras liv några dagar. 

Ja, glädjen tar jag ut i förskott!