Se till mig som liten är

När livet vänds på ända och det man trott på, själva grunden börjar skaka. När allt man arbetat för, studerat till, kämpat för inte längre är någonting värt. Vart vänder man sig då? När alla böner man ber studsar tillbaka. När alla dörrar man försöker gå in igenom slås igen. När alla stigar man trampar faller sönder och upplöses i intet. Vart vänder man sig då? När den Gud man trott på ända sedan barndomen och alltid förlitat sig på verkar ha tagit skydd bakom ridåer av mörka moln och blixtar och dunder. Vad gör man? När det helt enkelt inte finns någon lösning. Ingen nåd. När livet man fått är ett liv man inte vill ha. Finns det då någon lindring i tron? Kan man fortsätta tro?

Det enkla svaret är att det inte går. Det svåra svaret är att man på något förunderligt vis kan det. Man klamrar sig fast vid ett hopp och en tro lika gammal som jorden själv. Att någonstans mitt i allt det här eländet finns Han ändå här. Kanske är Han den som håller mig uppe. Fast jag inte ser det och förstår det. Kanske är det Han som faktiskt håller mig i sin hand. Fast jag känner det som om jag är lämnad helt åt mig själv. Det är kanske den tron som ändå bär. Att Han bär. Att Han ser till mig när jag är som minst. Och som svagast. Och som mest utan tro och hopp. Att det faktiskt är då som Han lyfter och omsluter mig med en kupad hand. Fast mina böner förblir obesvarade. Fast dörrarna förblir stängda. Så är Han där.

Se till mig som liten är
För mindre blir jag inte

Det lilla goda i det stora onda

Jag har ätit ett äpple.Det måste ha varit någon särskilt, särskild sort för när jag bet i det var det alldeles lagom friskt och krispigt. Det smakade sol och varma höstdagar. Jag åt långsamt och njöt. En god stund, helt enkelt.

Samtidigt stänger EU gränserna. Människor på flykt tvingas tillbaka till ett land som nyss inte ansågs säkert ens för dess egna innevånare. Och som fortfarande inte är det om man är journalist eller akademiker. Andra sitter fast mellan stängda gränser. Människor drunknar i desperat flykt för sina liv. Barn drunknar. Sprängs.

IS. Boko Haram. Al Qaida...  

Men jag äter mitt äpple. Förundras över smaker och strukturer och det lilla under det är. Skriver, lite bävande, det jag tror är sant: Vi måste njuta små goda stunder mitt i det stora onda.

Nytt kapitel

Ett nytt kapitel

Definitivt

Då så

Då vänder vi blad

Ett skäligt liv

En glasmästare reagerade upprört och tog kontakt med media. Han skulle glasa in en balkong hos en funktionshindrad kvinna och berördes av hennes situation.

Hon satt där inne i värmen och längtade ut.

Och vem vill inte vara ute den här underbara sommaren? Uppleva ljuset, sommarvindens svalka och solens värme. Höra fågelsång och barnskratt.

Kvinnan hade rätt att få komma ut men ansåg sig behöva fler timmar ute. Hon hade därför överklagat beslutet.

Kommundelsnämnden kom fram till att hon levde ett skäligt liv.

Hon hade rätt till nio timmar i månaden.

Jag undrar var kommundelsnämndens medlemmar tillbringat sin semester…

Inget har hänt

Idag har inget hänt.

 Det är så i bland i stillheten och långsamheten. En hel dag går. Och inget händer. Så är det bara.

Men jag tog fram kameran och åkte runt i trädgården för att fotografera stillheten. Och den lät sig fångas.

Och det var bara det som hände idag. 

Och det var ju inget

Och vimpeln slokade lite trött i vinden

Studentskiva i trädgården

Så samlas vi alla en eftermiddag i vår gamla trädgård. Det är dukat till fest med ballonger i träden och lånade möbler. Vi blir många. Och vi har trevligt! Glada, goda släktingar och vänner i en härlig röra. Allt flyter på och ingen katastrof inträffar. Jag har släppt tyglarna och lutar mig tillbaka och låter festen pågå. Och maten är god och garnering är bra.Och allting räcker och blir över! 

Och vädret är på vår sida. Solen skiner lagom varmt och små molntussar ger svalka lite nu och då. Sommarvinden smeker våra bara armar. Av gårdagens blåsväder syns inget.

 Och studenten strålar och lyser. Hon har kämpat sig igenom ett märkligt läsår och klarat det med bravur. Och vi är stolta och glada. Och hon är nöjd. Och festen är till hennes ära!

Många hjälptes åt för att göra dagen god. Och vi är så tacksamma! 

Vad skulle vi gjort utan dessa hjälpande händer?

Goda vänner och lycka.

Så här kan livet också vara

Vissa människor

Vissa människor lämnar avtryck i själen. Det är som om de har tyngre fötter än oss andra. Det märks vart de gått fram. Det de säger har tyngd. Vi lyssnar på dem och deras ord landar djupt inom oss. Men samtidigt är de sällan stora i orden. Just därför lyssnar vi. De har en ödmjukhet i det de säger och kan därför vara raka och tydliga utan att det sårar. Kanske för att det är sagt av ren vänlighet.

Andra människor säger inte mycket. Men det de gör sätter spår. Det är vardagliga och omtänksamma handlingar. Som de sällan talar om och inte visar upp för andra.

De slår en signal. Skickar ett brev. Bakar bullar. Målar skåp. Och dricker kaffe i bersån.

Det är som om vissa människor bara genom det de gör och säger sprider en frid och ett lugn omkring sig. Samtalen bottnar. Handlingarna hamnar mitt i prick. Mitt i behovet. Och mitt i hjärtat. Och en vacker ton svävar liksom kvar när de går.