I mellantiden

Hembakedoften saknar jag. Och dunket från diskmaskinen stör mig inte på nätterna. Ingen snarkar i mitt öra. Här finns inga kaffestunder med bästa koppen i höstsolen och inga små spontana mysstunder. För jag lever på avstånd, mellan tiden. Det finns ingen livsluft här och ingen musik ringer i mitt öra. Ingen fiolstämma strävar och ingen solostämma övas. Inga fantastiska danssteg och framsteg får jag dela. Ingen kryper intill mig för tröst och fniss. Och inga inköpslistor diskuteras. För jag är mellan tiden och tycks ha fastnat här. Här fläktar inte svala vindar in genom ett öppet fönster eller för den delen ett stängt. Och temperaturen är konstant oberoende av höststormar och frostnätter. Golvet knarrar inte. Och alla dörrar är lika breda. I mellantiden finns ingen riktning. Här finns bara tidsfördriv.

Jag lever i ett vakuum. Inrymd i min egen tidskapsel reser jag mellan tiden. Det finns ingen botten här eftersom ett vakuum är ett intet.

Minuterna går inte eftersom jag halkat och fallit emellan

Stugkoppen

För några år sedan var den nästan ful. Nu är den trendig. 70-talskoppen som förvisats från finrum till köksskåp till sommarstugan och så till den yttersta utposten, lillstugan. Och nu har tiden hunnit ikapp den. Nu blir vi nostalgiska när vi ser den och tänker tillbaka på den tid när en sådan kopp tillhörde vår vardag. För oss andas den kök med vaxduk och hembakade farmor Rut-pepparkakor. För våra barn minner den om evighetslånga somrar då koppen försiktigt stuvades ned i en korg och plockades fram igen på den stugtomt som för dagen var fikatomten. Och just nu skänker den en stund av frihet, av normalitet i en skrumpen tid.

Tillfälligt avbrott

ledningsproblem...

ÅTERKOMMER

Tårar

Kaffetåren den bästa är...

Bröllopsyra

Långsamt vandrade de kyrkgången fram. Tillsammans. Så vackra och unga. Så trosvisst leende. De bar fram sina hjärtan till varandra. Och en stark hand grep om dem. Förenade dem. Välsignade dem. Från kyrkan steg sången segerrusigt.

Och vi kippade efter andan i pur glädje.

Ett äktenskap hade ingåtts. 

Jag blåser på dig.

Som en såpbubbla lyfter du

Sväva mot höjden

Sväva högt!

När du landar må du landa mjukt

Omgärdad av hans kärlek

i

vardagsliv

Som en ängel

Ibland dyker det upp änglar i min närhet. De sprider kärlek omkring sig. Inte så ofta med ord utan oftare med bullar. Eller en nästan ny tv. Och när de går dröjer sig en doft av omsorg kvar i luften som kaprifoldoft en försommarkväll. Mitt i livets taggigheter sveper dessa ängelmänniskor in mig i en varm filt för en stund. Det skyddar mot sticken och det värmer. Vissa dagar är det den varma humorn hos en älskad person som skänker den där värmen. Som får mig att skratta åt eländet och att använda galghumorn som vapen. Och efteråt dröjer sig en känsla av att ha blivit välsignad kvar.  Precis som av en ängel.

Bida

Stilla dig

Se tiden an

Försök inte att förstå

Riv dig inte blodig

Tiden är inte inne

Släpp taget

Singla

Vila

Bida

Och ibland dyker en ängel till och med upp oombedd i en dikt

Skratt

Så ligger vi bredvid varandra och småpratar. Lite mor-och-dotter-prat. Om ingenting. Och om allt. Kvällen är sen och vi är trötta. Gamla minnen dyker upp i samtalet och vi fnissar lite. Ett tokigt infall och allt brister. Vi brister. Ut i gapskratt. Ett sådant där skratt som lämnar oss andfådda med rinnande tårar och ont i magen. Ett sådant skratt vi borde skratta oftare.

Och när herrarna i familjen undrar vad som är så roligt stirrar de bara oförstående på oss när vi försöker förklara. Och det får skrattet att bryta ut igen. Så vi går till varsin våning i vårt gamla hus och somnar med ett leende på läpparna medan herrarna sitter kvar vid tv:n och tittar på OS.

Ett gott skratt förlänger kanske inte livet men gör det så mycket roligare att leva!